Grubbel leder till trubbel.

Att hålla jämna steg.

2012-02-11T02:06:00.001+01:00

Det här med ett inlägg om dagen gick ju åt skogen. Och just nu är jag hemma hos mamma och pappa, så jag tänker inte ge mig på någon massiv uppdatering nu. Nej, för i helgen ska jag kramas med mina syskon, mina föräldrar, min älskling och så mormor och morfar. Dessutom har jag med mig en del plugg, så om jag inte kramas eller pratar och skrattar ska jag läsa kurslitteratur och skriva på min uppsats.

För ibland är det bara att inse att man inte behöver hålla jämna steg med omvärlden, utan att det är bättre att ta en paus och ladda batterierna. Den här helgen är ett sådant tillfälle. En batterihelg.

Förresten glömde jag laddaren till min dator i villervallan när vi skulle åka hit, så det blir inte så mycket plugg. Kanske lika bra.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Oa hela natten.

2012-02-08T02:11:00.001+01:00

Jag har ingen aning om vad Gyllene tider menade med att oa, men om det betyder "ligga vaken med huvudvärk och en mage som kurrar" så slog de huvudet på spiken för vad jag gör nu.

Jag har pluggat och pratat med min pojkvän, och någonstans medan jag gjorde allt det insåg jag hur mycket jag egentligen kan om mitt ämne. Allt jag läser nu är upprepning av tidigare kurser. Så om det finns någon stackare där ute som behöver hjälp med sociolingvistik eller språksociologi (samma sak, men olika namn) kan jag erbjuda stöd och hjälp.

Just nu lyssnar jag på Foo Fighters och försöker komma på vad man ska lyssna på för att bli lugn och avslappnad. Buddha-musik brukar funka bra, men det är tröttsam lyssning. Som panflöjtsmusik. Det är tortyr.

Nej, jag ska leta reda på lite rockballader och sedan försöka sova. Jag ska upp "tidigt" eftersom jag ska vara på campus halv tolv. Mitt liv är verkligen inte strukturerat.

Imorgon kväll (alltså imorgon onsdag, det är "idag" till dess att jag vaknar) får jag träffa min fina pojkvän! Det känns lite som att försöka somna kvällen innan julafton just nu. Det går, men under protest och visst gnäll.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Helt fantastiskt olika.

2012-02-06T22:05:00.000+01:00

Jag hoppas att alla förstod att inlägget om omaka strumpor var ett inte helt seriöst inlägg. Strumporna var omaka, men att hela livet handlar om hur strumporna passar ihop är inte riktigt min stil. Och det är inte så synd om mig för att två av mina strumpor tappat sina kompisar, för jag har ganska många som passar ihop.
Nej, då är det mer synd om mig för att jag förmodligen kommer frysa ihjäl snart. Natten till idag sov jag i min fleecemorgonrock under mitt tjockaste vintertäcke för att inte ligga och skaka av köld.
Fast det är lite hemskt att prata om hur synd det är om mig också. Det finns människor som inte får mat varje dag, och jag är just nu så mätt att jag mår illa. Jag insåg i morse när jag tänkte tillbaka på vad jag skrivit de senaste dagarna här och insåg att jag ena dagen pratade om politik och allt som var så viktigt, men insåg att jag egentligen inte gör något alls för att det ska bli så.

Men å andra sidan, min pojkvän brukar lugna mig med att en människa inte kan förändra världen på egen hand. Jag behöver inte ha messiaskomplex och bestämma mig för att rädda världen och sedan gå under på kuppen, för jag har inte den kraften och den energin. Och inte ens genom den här bloggen kan jag göra någon skillnad. Ni få stackare som läser den verkar inte direkt vara lättpåverkade heller, för när jag uppmanar er att lämna kommentarer så att jag ska veta att någon över huvud taget läser det här, då är det inte en kotte som kommenterar.
Ska jag tolka det som att ingen läser? Nej, jag vet att min syster läser, för hon skriver sms istället för att kommentera här. Och så har jag en okänd prenumerant som jag inte har någon som helst aning om vem det är. Det är lite läskigt.

Hur som helst, jag ska gå och göra te och fundera över vad jag ska göra för att inte förändra världen. Flyga upp till min pojkvän för att förstöra klimatet lite extra - check. Köra bil ensam - check.

Ibland undrar jag varför jag ens försöker inbilla mig att jag gör skillnad.

Your views on mainstream music.

2012-02-06T11:30:00.000+01:00

Åh, musik och jag. Jag älskar musik. Det gör jag verkligen. Gårdagen var helt jävla värdelös, ända tills jag startade Spotify och lyssnade på gammal klassisk rock från 70- och 80-talet. Sedan lyssnade jag på all den bästa/konstigaste musiken från 90-talet.

Men det här med mainstream-musik, det var en svordom i min kompiskrets när jag växte upp. Alla som lyssnade på pop var dumma i huvudet, och hiphopparna ska vi inte ens prata om. Min pojkvän kallar dem fortfarande för skejtarbögar. Det är politisk korrekt och mycket charmigt.

Nej, jag har alltid lyssnat på musik som gjort min pappa mörkrädd. Ju mer growl, desto bättre låt. För er som inte vet vad growl är kan jag tala om att det är när sångaren i ett death metal-band sjunger så att det låter som att han är en av helvetets demoner som rymt för att gå med i ett band här på jorden. Det roliga i den historien är att det finns massor av dödsmetallband där sångaren är helt fantastiskt duktig på att både growla och sjunga. Som exempel för den modige kan jag rekommendera det som gömmer sig på andra sidan den här länken.

Förutom metal lyssnar jag på klassisk rock som ZZ Top, Deep Purple, Alice Cooper och Iron Maiden. Och när det känns lite för lugnt och stillsamt drar jag till med något icke rumsrent som Bloodhound Gang eller KoRn.

Jag tror att det här sammanfattar mina åsikter om mainstream-musik. Fast det kan ju vara bra att lyfta fram att jag kan lyssna på Rix FM utan att dö, och att jag kan gå ut på krogen och dansa utan att gnälla på musiken hela kvällen.

En sak som jag däremot inte klarar av under några som helst omständigheter är...Melodifestivalen. Det är hemskt att jag skrivit det ordet. Jag måste nog gå och duscha innan jag kan göra något annat.

Melodifestivalen är skit, och att Dead by April är med i år gör ingen skillnad. De är ett skitband de också, så jag förstår varför de är med.

Less hatin' more good music!
(Alla bandnamn utom Dead by April är länkar till Spotify om det är någon som är sugen på att lyssna på lite bra musik.)

Lika fast olika.

2012-02-06T01:38:00.001+01:00

Om man har två strumpor som är så olika att de enda gemensamma nämnarna är att de är just strumpor, och att de råkar vara ganska nästan samma färg, är det slöseri att slänga dem då?

Jag tycker inte om att ha olika strumpor, och de här har olika resårer högst upp, vilket är det mest irriterande jag vet när det kommer till strumpor. Utom när det är hål och en tå tittar ut, det är det absolut värsta i strumpvärlden.

Min tanke är att de kanske går att spara om jag skulle bryta benet och bara behöver använda en strumpa i taget. Fast vem planerar så?

Och med tanke på min nära förestående flytt och min erfarenhet att allt som inte är livsnödvändigt tenderar att försvinna i en flytt så känns det dumt att spara dem.

Om någon vill ha två omaka strumpor så får vederbörande höra av sig snarast. Jag tar ut soporna imorgon, då ryker strumporna.

Published with Blogger-droid v2.0.4

Things you want to say to an ex.

2012-02-05T18:45:00.001+01:00

Det här var punkten jag fruktade mest när jag såg listan. Jag är av åsikten att det man vill säga till ett ex säger en del om hur man är som person. Och sakerna jag vill säga till mitt ex säger inte direkt något bra om mig.

Jag träffade faktiskt ett av mina ex på min systers skolavslutning häromåret. Det var bara lite awkward. Jag hade inte sett honom sedan vi gick ut sexan. Men det gick bra. Vi småpratade lite, och efter så många år är det faktiskt inte så hemskt att träffa ett ex. Det blir mer som en gammal bekant. Vi var dessutom ett par i fyran och femman, så hur stor grej var det egentligen?

Mitt senaste ex, däremot. Honom träffade jag sist i tingsrätten, och då lyckades jag sitta där i ett par timmar utan att säga ett enda ord till någon annan än åklagaren (eller vad han var). Men om jag skulle träffa honom idag skulle jag nog reagera annorlunda. En del av mig vill skrika och springa åt helt andra hållet. En annan vill gå fram till honom och säga med en röst lika kall som helvetet självt att jag tycker han kan gå och dö. Och ännu en annan vill behandla honom som vem som helst. Kanske säga hej och sedan gå vidare framåt som om jag ägde världen och han inte betyder ett skit för mig.

Men just nu känns det som att det där med en röst kall som helvetet är mest lockande.

Det här är förresten mitt femhundrade inlägg, och det var lite typiskt att det skulle handla om det här, men det spelar ingen roll. Nu när det är avklarat kan jag fokusera på att jag om fyra veckor kommer vara sambo med min pojkvän igen. Jag har förresten kommit på en kul grej som har med det att göra, men det kommer senare.

Bullet your whole day.

2012-02-05T18:36:00.000+01:00

Jag fuskar och skriver flera inlägg på samma dag. Straffa mig om ni vill, helst genom arga kommentarer, det gör mig så fantastiskt glad att någon kommenterar. Och jag älskar arga människor vid datorer.

Min dag i korthet:
Vaknade och tittade på klockan. Tyckte jag sovit alldeles för lite. Somnade om. Vaknade av att klockan ringde. Låg och pillade på min telefon i 45 minuter innan jag klev upp. Klev upp. Duschade. Klädde på mig. Fixade frukost. Pillade i frukosten. Drack kaffe och funderade på hur fantastiskt gott det är med kaffe. Skickade sms. Svarade när min lillebror ringde. Pratade med honom i en halvtimme och packade min väska under tiden. Startade datorn. Startade Spotify. Lyssnade på fantastiskt bra musik. Skrev klart min avhandlingsrecension. Skickade in avhandlingsrecensionen. Uppdaterade min Facebook-status om hur bra musik jag lyssnat på. Gick in på bloggen och bestämde mig för att skriva en massa inlägg eftersom jag inte har något bättre för mig. Skrev ett inlägg, publicerade det och började på det här.

Så. Det var min dag, sammanfattad. Om det låter som att jag inte gjort så mycket idag kan det ha något att göra med att jag klev upp strax före ett. Jag har dessutom försökt få tag på min pojkvän, men det gick inte förrän jag började plugga, så jag tror att karma har bestämt sig för att göra något åt mig. Jag kan nämligen ha sagt till min pojkvän att jag skulle ringa när jag pluggat klart, men jag pluggade aldrig igår utan ringde ändå. Så nu får jag ta smällen för det.

Hur som haver, jag har ett inlägg till kvar att skriva för att hinna ikapp 30-dagarsutmaningen.

A book you love.

2012-02-05T18:27:00.001+01:00

Jag har inte hunnit med i bloggutmaningen. Faktum är att jag inte ens startat min dator sedan i fredags, och då satt jag på skolan och sökte bakgrundsinformation till en avhandlingsrecension. Det låter bättre att skriva så än att jag satt och slösurfade på Facebook och random bloggar istället för att skriva den där uppgiften som skulle in efter jullovet. Men nu är den skriven och inskickad, så nu kan jag blogga i lugn och ro en stund innan jag börjar på mitt nästa projekt: Att inte halka efter i min nuvarande kurs och i uppsatskrivandet.

Hur som helst, dagens utmaning är en bok jag älskar. Problemet är att jag nog inte kommer kunna hålla antalet nere till en. Det finns så många böcker jag älskar och bara måste läsa om och om och om igen. Jag tänker skriva om alla dem. Och skylla allt på att jag är dyskalkylist. Fast jag inte är det egentligen. Utom just nu.

Flickan från ovan av Alice Sebold. Den är så jäkla bra. Jag har läst den typ tre gånger, och såg filmen på bio åtminstone två gånger. Den är jättehemsk men samtidigt väldigt vacker, och handlar om att släppa och gå vidare, fast hemska saker händer ibland. Om någon av de få stackare som läser min blogg inte läst den tycker jag att ni ska göra det. Jag kan till och med låna ut boken så att ni kan börja på den nu direkt. Fast om ni är känsliga och har lätt för att gråta kanske ni ska se filmen med försiktighet.Jag såg den och grät floder. Fast jag visste vad som skulle hända. Det är faktiskt Peter Jackson som regisserat den, samma som gjorde Sagan om ringen-trilogin. Han är en konstnär. Vilket jag inte skulle säga om jag sett hans splatterfilmer som min käre pojkvän har.

Allt för min syster av Jodi Picoult. Också en gråt-bok, särskilt om man har en syster (eller flera för den delen) och empatiförmåga som får alla andra att se ut som okänsliga psykopater. Filmen är däremot helt jävla värdelös eftersom de ändrat den helt och hållet. Det finns vissa saker som är heliga när man
gör film av en bok - man ändrar inte poängen i hela berättelsen. Föreställ er tidigare nämnda Sagan om ringen utan att Frodo lyckas förstöra ringen på slutet. Så mycket har de förstört den. Men läs boken. Den är bra.

George Orwells 1984 är en annan av mina favoritböcker. Den har jag läst tre eller fyra gånger. Det är den som väckte mitt intresse för politik, och dessutom är jag av den bestämda åsikten att om man inte läst boken har man inte rätt att göra kommentarer om "storebrorssamhället" eller säga att "Storebror ser dig". Då kan man lika gärna vara ateist och be till gud, så illa är det.

Den sista av de här böckerna har jag bara läst en gång, men med åkte rakt upp i toppen ändå. The Time Traveler's Wife av Audrey Niffenegger. Den är så bra skriven och har en berättelse som går rakt in i hjärtat på en. Jag gick runt länge efter att ha läst den och funderade på om allt är förutbestämt för att tiden är linjär (eller är den det?) och att allt egentligen redan hänt. Det var på något vis skönt att kunna slappna av och inbilla sig att allt är som det ska vara, och att det inte går att påverka för att allt redan hänt. Men den uppfattningen har jag ändrat nu. Det blev för jobbigt att vara determinist. Jag såg filmen när den visades på fyran häromveckan, och grät som ett pucko halva tiden för att jag visste vad som skulle hända. Den var i klass med boken, inga Allt för min syster-fasoner där inte.

Det var en bok (fyra böcker, jag vet...) jag älskar. Skulle jag hamna på en öde ö skulle jag ta med mig dem. Jag skulle också ta med mig en korsordstidning som räcker i evighet, då skulle jag inte vara strandsatt utan på semester.

Framtiden och det förflutna blandas i nuet.

2012-02-04T02:21:00.001+01:00

Klockan är mycket, men jag ligger i sängen och ska snart sova. Men som alltid ligger jag och tänker istället för att somna. Just nu är det på det förflutna och framtiden. Samtidigt. Drömmar och förhoppningar blandas med minnen, både bra och dåliga.
Det är en underlig känsla när man kan titta på sitt liv och se hur allt lett fram till nuet. Ibland känns det som att man följer en förutbestämd väg, att livet bara är pusselbitar som ska läggas i rätt ordning. Det är på något vis den tron man har om man är religiös. Någon annan har ritat bilden innan, nu ska man bara följa prickarna från ett till hundra för att bilden ska bli klar. Andra stunder känns det som att man har makt att påverka, att varje val är viktigt för hur framtiden ska bli. Hur hade mitt liv sett ut om jag inte slängt ut mitt ex och blivit med förälskad i någon annan än jag trodde var fysiskt möjligt? Jag blir fortfarande förvånad över hur snabbt jag blir mjuk i knäna och får fjärilar i magen av någon jag varit tillsammans med i snart tre år och som jag till och med bott ihop med. Det borde ju mattas av, tycker man. Och hur hade livet sett ut om jag inte vågat ta steget och flytta sextio mil för att börja en ny utbildning? Jag är så tacksam över de vänner jag fått, och det kommer bli ensamt och tomt utan dem när jag flyttar. Men jag vill inte låta bli att ta den här chansen. Jag vill inte titta tillbaka på mitt liv om några år och undra hur det hade kunnat bli om jag fortsatt dela mitt liv med han med de bruna ögonen.
Jag tror att vi formar våra egna möjligheter till lycka. Man kan ta chansen eller låta bli, men oavsett vad man väljer kommer världen te sig lite annorlunda efteråt.

Hela den här djupa funderingen började med att jag saknade min pojkvän, sedan fick jag syn på bilderna av Buster som jag har stående i bokhyllan bredvid min säng. Jag saknar honom också, men han kommer alltid finnas med mig. Han är en av de där chansningarna som förändrat mitt liv. Det blir aldrig samma sak igen. Men det kanske har gjort mig starkare. Eller kommer nog göra det till slut.
För första gången på månader gråter jag över Butten. Det kommer göra ont länge, men alla sår läker till slut.

Nej, nu måste jag sova innan jag ligger vaken hela natten och gråter över att jag inte får ha pojkarna i mitt liv hos mig. Den ena får jag träffa på onsdag, och den andra finns alltid med mig i tatueringen. Min älskling finns visserligen också alltid med mig, men på ett annat sätt. Och honom får jag se snart igen.

Something you feel strongly about.

2012-02-03T00:57:00.001+01:00

21 minuter sent börjar jag med det här inlägget, men jag skyller det på en förvirrande dag. Jag vaknade och trodde klockan var tio över ett, men den var en minut över tio. Min hjärna och jag är bästa kompisar, men ett omaka par.
Hur som helst, något jag känner starkt för. Det är faktiskt väldigt många saker, jag blir lätt passionerad när jag bestämmer mig för något. Jag brinner för politik, social rättvisa, miljöfrågor och utsatta i samhället. Det är ganska breda ämnen, men eftersom jag läst pedagogik kan jag ju försöka vara lite pedagogisk.
Politik: Jag är inte aktiv i något politiskt parti, men skulle gärna vara det om jag inte alltid lever mitt liv på 200 %. Långt inombords när jag en dröm om att engagera mig politiskt, på kommunnivå först, och sedan bli stadsminister en vacker dag.
Social rättvisa: Jag drar åt vänster när jag röstar i politiska val, och tycker jag det är förbannat orättvist att vi i Sverige år 2012 har så stora sociala klyftor - som dessutom ökar! Vi är ett förebildsland i världen, men vi privatiserar och ger mer pengar till de rikaste. De som inte har något då? De får klara sig själva eftersom de inte kan behålla ett jobb. Jobb som försvinner i och med privatiseringar och outsourcing.
Miljöfrågor: Jag har varit vegetarian i omgångar eftersom jag håller med dem som säger att köttproduktionen är det som gör störst skada på miljön. Visste ni att Amazonas regnskogar inte avverkas för att göra dyra möbler eller papper, utan för att skapa betesmarker åt alla köttdjur som finns där? Det är något köttlobbyn tystar ner, och vi får istället höra propaganda om hur nyttigt det är för oss att äta kött. Det går att överleva på vegetarisk kost, om så bara en eller två dagar i veckan.
Utsatta i samhället: Det här hör nog samman med social rättvisa, men handlar också om jämställdhet och jämlikhet. Män och kvinnor är fortfarande lika mycket värda idag, även om vi kvinnor kan gratulera oss med att vi haft rösträtt i Sverige i 91 år i år. Men i jämförelse med hur länge män haft rösträtt är det patetiskt. Jag tycker inte om att generalisera, men kvinnor är övergripande mest utsatta i samhället idag. Det handlar om våld i nära relationer och mycket annat. Det gör mig förbannad och ledsen, och jag orkar inte dra igång en lång utläggning om det nu, men det är helt enkelt förjävligt.
Förutom stora samhällsfrågor brinner jag för mina nära och kära, och även för sociolingvistik som är det ämne jag fastnat för på universitetet. Det är precis lagom brett men ändå sådär fantastiskt att man kan gräva sig djupt ner i det om man skulle vilja doktorera i det.
Nej, jag ska lägga mig och sova nu så jag kan tentaplugga imorgon. Lagom motiverande skäl att borsta tänderna och lägga sig när man kan fundera på politik istället. Man kanske borde gå med i ett parti ändå. Engagera sig för att förändra världen. Hm.

Five ways to win your heart.

2012-02-01T18:34:00.001+01:00

Det här inlägget borde egentligen min pojkvän skriva, för han är helt fantastisk på det. Först hjälper det om man är tall, dark and handsome, sedan är självförtroende bland det sexigaste jag vet. Samma humor och samma musiksmak som mig - jag börjar höra bröllopsklockor ringa. Och om man då, som min käre pojkvän faktiskt brukar göra när vi är på samma ställe, får mig att känna mig som den enda flickan på jorden som betyder något, då är jag såld.

När man tänker på det är det konstigt att jag inte gifte mig med min käre karl första gången jag såg honom, men jag antar att sådant tar tid. Åtminstone för honom. Jag har redan börjat planera för bröllopet. (Men säg det inte till honom!)

30 day challenge.

2012-02-01T18:26:00.001+01:00

30 day challenge

1. Five ways to win your heart
2. Something you feel strongly about
3. A book you love
4. Bullet your whole day
5. Things you want to say to an ex
6. Your views on mainstream music

7. Five pet peeves
8. What you ate today
9. How important you think education is
10. Put your music player on shuffle and write the first ten songs that play
11. Your family
12. Five guys whom you find attractive
13. Your opinion about your body and how comfortable you are with it
14. What you wore today
15. Your zodiac/horoscope and if you think it fits your personality
16. Something you always think “what if…” about
17. Something that you’re proud of
18. A problem that you have
19. Five items you lust after
20. Your fears
21. What you hope your future will be like
22. Your academics
23. Something that you miss
24. Five words/phrases that makes you laugh
25. Something you're currently worrying about
26. Things you like and dislike about yourself
27. A quote you try to live by
28. Somewhere you’d like to move or visit
29. Five weird things that you like
30. One thing you’re excited for

Jag har snott den här listan av Teresa och tänkte se om jag orkar skriva hela. Jag borde dessutom få beröm för att jag börjar med en sådan här lista den 1 februari, den enda månaden på året som inte har 30 egna dagar.

Ensamt depp är extra sorgligt.

2012-01-30T00:53:00.001+01:00

Jag sitter ensam i lägenheten och fryser häcken av mig. Det är visserligen skönt att få lite egentid för första gången på flera veckor, men efter att ha pratat en stund med min karl känns det inte längre som trevlig ensamhet utan bara ensam ensamhet. Jag hade hellre varit med honom ikväll och värmt mina kalla tår i hans knäveck. Han påstår att det är hemskt, men jag tycker bara det är mysigt.
Just nu tittar jag på en gammal tecknad fantasyfilm. Den är från tidigt åttiotal och är ganska fascinerande att titta på ur ett genus- och ett historiskt perspektiv. De teknologiska framstegen som vi gjort inom tecknad film är monumentala. Röstsynkningen är obefintlig, och dessutom är storyn platt som en pannkaka och rollfigurerna helt omöjliga att relatera till. Vid närmare eftertanke har jag ingen aning om varför jag ser den. Kanske för att jag hade sett alla andra filmer i min lilla samling. Alternativet var att börja sträckse alla tre säsonger av True Blood, och då kommer jag inte ha tid eller energi över till plugg. Och som det ser ut just nu har jag tre kurser och min uppsats att försöka hålla i luften samtidigt. Det är lite frustrerande. Men det borde gå. Jag har bara en omtenta på en kurs och en inlämningsuppgift på en annan. Den sista kursen går på 50%, så den hinner jag med så sakteliga. Och uppsatsen är uppsatsen. Antingen blir den aldrig klar, eller så flyter det på lika bra som det gjort hittills.

Nej, nu ska jag dricka mitt te och försöka hänga med i storyn om pojken som ska rädda flickan som hela tiden hamnar i trubbel. Han har inte lyckats än.

Idioti på låg nivå.

2012-01-27T01:07:00.000+01:00

Jag sitter just nu och tittar på Tenacious D - Pick of Destiny. Av någon anledning tycker jag den filmen är så sjukt hjärndöd att jag inte kan låta bli att älska den. Eller, för att citera Pride and Prejudice: "As a connaisseur of human folly, it'll be a delight to study it".
Tidigare ikväll har jag suttit och spelat tv-spel, och snart är jag proffs på Battlefield. Jag har till och med utvecklat ett nytt motto jag lever efter. Less boohoo - more pewpew!

Det enda problemet är att det är sjukt svårt att både plugga för att hinna ikapp med det jag inte gjort under julen på grund av världens extremaste förkylning och för att inte halka efter med nuvarande plugg, och att samtidigt vara bäst i världen (eller åtminstone inte dö så fort jag startar spelet) på Battlefield. Så jag måste på något vis försöka hitta en mellanväg. Ett sätt att kunna spela spel och plugga samtidigt, utan att behöva välja bort det ena.

Nu är det bästa delen i Pick of Destiny, duellen med Djävulen. Jag måste fokusera. Sedan ska jag krypa i säng och sova så jag kan plugga imorgon för att ta igen all tid som gått åt till att spela spel ikväll. Jag har miljoner sidor att läsa, och en hel del att skriva också. Stressigt, usch. Men det trevliga är att jag bokade biljetter upp för att vara två veckor hos min pojkvän och kramas tills jag blir trött i armarna.

Adjöken och godnatt!

Grubbla sönder.

2012-01-26T01:49:00.001+01:00

Jag vet inte vad det blivit med mig på sistone, men jag känner inget behov av att grubbla. Självklart kan jag inte låta bli att göra det, men det sker motvilligt. Varför det blivit så vet jag inte. Kanske känner jag mig på något undermedvetet plan tillfreds med livet. Jag känner mig lugn och trygg, för första gången på länge. Åtminstone ibland. Det är alltid något som lyckas dyka upp och förstöra den känslan, som när jag fick ett telefonsamtal jag fruktat. Kanske försöker jag förtränga minnet av det samtalet för att inte bara sitta apatisk på mitt rum och vänta på ännu sämre nyheter. Eller så fick orden "Oroa dig inte, och ta inte ut något i förskott" större effekt än vad man skulle kunna trott.
Min hobby just nu är att spela våldsspel på Playstation 3an jag fått låna av min käre pojkvän. Jag är pacifist och tror inte på våld som en lösning på några problem, men att skjuta ryssar i huvudet i Bad Company 2 är som meditation för mig. Folk säger att jag är galen, men då svarar jag med att säga "pewpew", låtsas hålla i ett vapen och stänga in mig på mitt rum. Jag kanske är galen ändå.
I morse vaknade jag bredvid min pojkvän, han skjutsade mig till flyget och nu ska jag somna, ensam. Om två veckor får jag se honom igen, men fram till dess kommer jag nog känna mig ganska dämpad. Förutsatt att inte BC2 gör att jag glömmer alla mina problem och blir världens lugnaste distansflickvän. Vi får se.
Nu ska jag släcka lampan och sova några timmar innan jag måste iväg. Möten hit och dit, och så en hel del plugg på det. Jag måste nog meditera imorgon.
Pewpew!

Dumma, dumma.

2012-01-18T21:56:00.001+01:00

Idag hade jag terminens första seminarium. En kurs jag sett fram emot, faktiskt. Men det visade sig bli ett antal överraskningar. Kursen hade ändrats ganska drastiskt eftersom den inte getts sedan 2003. Så pang, bom, vi ska ha läst hundra sidor engelsk kurslitteratur till om en vecka. Boken finns som referensex på institutionen, eller att beställa på nätet. Leveranstid upp till en dryg vecka. Jag åker bort på fredag och kommer tillbaka till stan en halvtimme innan lektionen börjar. Blä.
De senaste dagarna har jag både varit supereffektiv och världens värsta slacker. Ena dagen skrev jag ett helt arbete i genus på sju sidor på en eftermiddag, sedan spelade jag tv-spel i några dagar, och idag har jag bara varit apatisk. Suttit i soffan och tittat på en avstängd tv.
Just nu hyser jag bara en innerlig önskan om att allt ska ordna sig. Livet, plugget, jobb, bostad, hälsan. Det känns som att allt står i vänteläge, men jag vet inte vad jag väntar på.
Och som grädde på moset känner jag mig ensam och bortglömd. Egentligen vill jag nog att universum ska kretsa kring mig, åtminstone till en viss del. Men ibland är det ingen som smsar, absolut ingen som ringer, och att umgås med någon som inte är min faster är inte så lätt heller. Alla har ju egna liv. Jag önskar bara jag hade något att göra så jag kunde sluta tänka på hur ensam jag är. Jag kanske måste köpa ett nytt krigsspel. Bad Company var jag en stjärna i, jag mejade ner alla fiender som en riktig chef (en försvenskad variant av vad som förmodligen hunnit bli en meme, ett internetfenomen, "Like a baws/boss").
Jag ska nog lägga mig och titta på film en stund nu. Hålla telefonen krampaktigt i handen så jag märker om någon svarar på mina sms.

Jag är en tragisk figur.

Kan Jang = kan inte sova.

2012-01-13T03:57:00.001+01:00

Jag gav mig in på drastiska metoder för att bota min förkylning idag - Kan Jang. Förut har jag provat annat, men aldrig det här. Jag läste bieffekterna, och bland dem fanns huvudvärk och sömnlöshet. Tack för det, men de problemen har jag även utan medicinsk inblandning.
Så nu ligger jag här, klockan fyra på morgonen och kan inte sova. Fast en del av det beror nog på tv också. Först för att det var spännande saker som visades, och sedan att det blev för spännande. Jag har alltid varit fascinerad av Arkiv X, men aldrig vågat se ett helt avsnitt utan att byta kanal när det blir för läskigt. Vid snart 24 års ålder skulle man ju kunna tro att jag inte skulle vara rädd för tvprogram, men jo, minsann, det är jag.
Nu ska jag dricka lite vatten och sedan försöka somna. Även om jag är ledig imorgon måste jag upp och plugga. Dessutom har jag ett möte som gör mig orolig i kroppen. Det skulle kunna vara anledning nummer tre till varför jag ligger vaken.
Och så saknar jag min karl. Det är inte samma sak att lägga sig på kvällen när man inte kan borra in sina kalla fötter i någons knäveck.
Det är inte lätt för mina frusna tår, det här grässingellivet.

Nytt år, nya problem.

2012-01-11T19:22:00.004+01:00

Det känns som att det nya året börjat med ett ganska glest bloggande. Jag ska inte komma med bortförklaringar, för det är inte mitt jobb att skriva här, men året började med världshistoriens värsta baksmälla som sedan övergått i en monsterförkylning.
Jag är tillbaka i plugget nu, tenta imorgon och inget hopp om att få godkänt. Och det är inte pessimisten utan realisten i mig som talar. Jag har inte pluggat, inte ens öppnat böckerna, över jul, och nu har jag ingen vidare energi att göra det eftersom jag är så förkyld att jag inte kan andas eller tänka. Då får jag helt enkelt göra det bästa av situationen, alltså antingen kliva upp halv sju imorgon och åka och se hur tentan ser ut för att sedan göra ett patetiskt försök att svara på frågorna, eller ta sovmorgon och plugga järnet till omtentan. Det känns som att det kan bli en kombination av de två alternativen. Åka dit, titta, åka hem, sova.

Just nu så lägger jag den mesta av min energi på att bli frisk, men på en stark andraplats kommer lägenhetsjakten. Det är klart och bestämt att jag ska flytta upp och bo med min älskling igen, så nu letar vi lägenhet för att slippa bo hos hans föräldrar. Jag har inget emot hans föräldrar, bara att bo med dem på heltid. Så de närmaste två månaderna kommer vara späckade med flyttångest, kartongångest (kartångest, höhö), pluggångest, uppsatsångest och säkert någon typ av ångest jag inte förutsett än.
På det stora hela känns det bra, efter att ha varit uppe i norr i drygt tre veckor över jul så känns det bara dumt att inte få vara nära min karl. Att sova ensam har varit standard nästan hela hösten, och nu är det en plåga. Jag har slutat sova på nätterna. Därför känns det extra spännande med tenta imorgon. Rätt vad det är så är jag vaken hela natten och kan åka extra tidigt och hitta tentasalen. Fast jag bott här i snart tre år och pluggat så har jag inte skrivit någon tenta i de centrala skrivsalarna. Centrala är förresten ett flytande begrepp här. Ligger de inom stadsgränsen är de centrala.
Nej, jag ska gå och dricka te och kanske titta på film eller tv en stund innan det är dags att sova. Det här med att lägga sig i tid är inte min grej, och särskilt inte när jag vet att jag kommer ligga och stirra i taket i minst en timme innan hjärnan ger upp och jag somnar. Jag är hellre vaken så länge att det inte finns en chans att jag lyckas hålla mig vaken när jag lägger mig ner. Det medför visserligen extrema rubbningar i dygnsrytmen, och har en tvivelaktig framgångskvot, och det känns inte så bra heller. Så jag kanske ska böja mig för bättre vetande och släcka lampan i tid. Och inte spela spel på mobilen. Det var skurken igår.
Nu te, sedan verkar random tv-serie ligga bättre till än film just nu.

Feedback.

2012-01-02T01:08:00.001+01:00

Jag fick en kommentar för en halvtimme sedan. Angående inlägget "Hemliga hobbies". En vilt främmande människa skrev att jag skulle undvika anglifieringen "spendera", som i "jag spenderar kvällen med kurslitteratur i knät". Det faktum att inläggets titel innehöll en anglifiering verkar ha passerat obemärkt.
Jag älskar att få feedback, det är en chock varje gång jag inser att någon fler än min syster läser det jag skriver. Och det är extra roligt när någon säger åt mig att jag använder anglifieringar eller skriver fel. Jag läser svenska på universitetet, på avancerad nivå. Jag har läst allmän lingvistik och översättningskurser, men jag verkar ändå inte kunna skriva på svenska.
Kära okända bloggläsare, lämna hemskt gärna dina kontaktuppgifter nästa gång du kommenterar, vi kan säkert bli goda vänner. Det är nämligen en av mina hobbies att spendera tid med att ta åt mig av den feedback jag får online.

God jul, gott nytt år och god fortsättning!

Ont i magen.

2011-12-21T12:52:00.001+01:00

Igår tittade vi på lägenhet. En besvikelse. Spindelnät i taket och konstiga rum som bara var förvirrande. Sedan julklappsstress, köpa konstiga presenter till familjen för alla pengar som fanns kvar på kontot. Bara två dagar till studielånet nu.
Slå in presenter, fundera på vad vi vill med livet. Vad vill jag med livet? Ångest över att bo på ett ställe man inte vill bo, att inte ha någonstans att bo.
Jag vill bara ha någon att prata med.
Stress, ångest, panik, skuldkänslor över saker jag egentligen inte bryr mig om. Pådyvlade skuldkänslor. Varför gör just jag fel när jag egentligen inte gör något dumt?
Jag vill bara vara med min pojkvän. Bo med honom, bygga ett liv med honom.
Om inte saker och ting börjar bli lite lättare att handskas med snart kommer jag bryta ihop. Det är inte lätt att befinna sig här, men det behöver inte krångla till sig så fasligt heller.
Jag fattar inte varför det är så viktigt för vissa människor att få visa att de kan och vet bäst. Och deras sätt att visa det är genom att säga att allt någon annan gör är fel och dumt och inte alls genomtänkt.
This is not the time or place to tell me I'm wrong. Fuck it, jag blir bara trött och ledsen.

När tankarna får huvudet att snurra.

2011-12-19T01:36:00.001+01:00

Klockan är sent, och jag ligger i sängen bredvid min älskling och lyssnar på honom andas. Om bara några timmar ska han upp och jobba, men jag är ledig, som tur är. För mindre än en timme sedan fick jag veta att vi har chans på en lägenhet. En trea. Så istället för att sova har jag tänkt, funderat, fantiserat.
Man blir inte klokare av att ligga och stirra i taket och lyssna på en annan människas andning. Det får mig att må bra, kanske slappna av lite, men det gör inte att jag känner direkt hur jag vill göra med lägenheten. Om jag kunde skulle jag slappna av, sluta tänka och sova istället. Men det är mycket som händer nu som gör att jag börjar grubbla.
Jag är bara rädd att när väckarklockan ringer för att min karl ska upp och till jobbet så har jag fortfarande inte somnat. Min kropp värker och hjärnan skriker efter sömn. Jag längtar efter vår nya säng, den jag har i söder. Om bara någon månad flyttar jag upp, då får vi ligga och kramas till vi somnar i en säng där metallfjädrarna inte petar mig/oss i ryggen.
Ett litet sudoku, då blir jag lagom trött för att somna. Det är en idiotsäker plan.

När ångesten tar över.

2011-12-13T15:38:00.001+01:00

Jag sitter på golvet i vardagsrummet och stirrar på mina två resväskor. De är överfulla och det ligger saker runt dem på golvet. I övermorgon åker jag, och då ska allt vara klart. Plugget, packningen och paniken. Förmodligen kommer jag att ha packat väskorna klart innan jag lägger mig ikväll. Plugget behöver bara en halvtimmes intensivt arbete, sedan är min redovisning klar. Sedan ska jag bara åka bort med sopsorteringen och efter det är jag redo för torsdagen.
De senaste dagarna har jag varit ganska bitter. Min faster lovade att ta disken om jag gjorde middag i söndags, men jag blev fast med disken ändå. Och idag har jag inte riktigt bråkat med min pojkvän, men höjda röster förekom i samtalet. Så jag mår verkligen botten just nu.
Väskorna ligger bara här och väntar på att jag ska få ordning på det som ska packas. Men de är för fulla, jag vet inte vad jag ska packa och det som ligger framme måste ner någonstans. Jag önskar någon kunde säga var.
Som grädde på moset bråkar grannarna så jag blir mörkrädd. Jag har aldrig varit bra på att lyssna på arga röster, och nu blir jag nästan panikslagen av deras skrik. Jag kanske borde göra middag för att jämna ut blodsockret, och sedan starta en film så jag får något annat att tänka på.

Genus i natten.

2011-12-11T01:10:00.001+01:00

Min lillebror är här och hälsar på. Bara för ett dygn, men jag är väldigt tacksam över att ha honom här. Han ligger just nu och sover på soffan, men jag kan inte somna.
Så istället för att bara ligga sömnlös så pluggar jag. Genus. Jag kan inte sluta grubbla på om könsroller är något biologiskt, eller något socialt konstruerat eller om det är något annat. Det är hemskt att hela tiden tänka på genus. Jag klär mig i kjol eller klänning nu eftersom det gör för ont att ha byxor. Men betyder det att folk ser på mig annorlunda? Förutom snuskgubbarna som bara tittar på mina ben, då.
Måste jag klippa av mig håret, sluta sminka mig och börja klä mig i snickarbyxor för att inte bli sedd som den (relativt) snygga tjejen med de (inbillat) långa benen? Jag orkar inte berätta för hela världen att jag bara har kjol för att jag har ont, inte för att någon ska titta på mig.
Jag längtar efter min pojkvän, han är den enda jag vill ska titta på mig och tänka "wow, vilken snygging!". Men ikväll är han på fest och jag läser om genus och försöker komma på dels hur jag ska lyckas redovisa den här boken på torsdag, och dels hur jag ska lyckas somna.
En sak i taget. Först lite mer bok, sedan sömn. Av någon elak anledning har det dessutom börjat snöa ute nu. Usch.

Fredag.

2011-12-09T23:32:00.001+01:00

Det är fredag kväll och jag känner hur det är fest i luften. Men inte för mig. Jag har pluggat, pratat med min pojkvän i telefon, tvättat, tagit en promenad (och blivit svettig på grund av promenaden), och köpt morötter och lightglass. Sedan tittade jag på olika superduperspännande program på svt, typ Engelska trädgårdar, innan jag insåg hur tragiskt det var och gick och la mig istället. Så nu ligger jag under täcket och lyssnar på musik och försöker bestämma mig för korsord eller sudoku. Eller kurslitteratur.
På sistone har jag varit väldigt nere och vissa stunder är jag så trött på min faster att jag har som sport att se hur länge jag kan undvika henne. Rekordet hittills är två dagar. Då har hon jobbat på nätterna och sovit på dagarna, och jag har hittat på saker med kompisar på kvällarna för att inte behöva komma hem innan nio när hon börjar jobba. När jag åker upp över jul blir det tre fasterfria veckor, och gud, vad jag behöver det just nu!
Hon brukar säga saker ibland som antingen låter som något hon tänkt massor på, eller sådant som hon bara kläcker ur sig utan att tänka alls. Nu på sista tiden har det handlat mycket om när och hur jag ska flytta. Exakt tidpunkt vet jag inte eftersom vi inte har någon lägenhet än, men idag sa faster att hon inte ville jag skulle flytta en vecka när hon jobbar massor. Jag kan förstå det, men samtidigt flyttar jag inte mina möbler helt ensam, utan jag kommer behöva be min pojkvän plus ett stort antal frivilliga om hjälp. Och om jag ber om hjälp så får jag ta emot den då det passar för de andra. Så jag vet inte hur det ska gå. Jag ångrar att jag flyttade hit, för jag insåg inte hur mycket problem det skulle bli med utflyttningen och själva boendet här också.
Det känns som att jag bara gnäller över faster hela tiden, eller över hur mycket jag saknar min pojkvän. Men om ni tycker att jag gnäller på bloggen går det alltid ringa mig och fråga hur det står till i livet. Samtal tidigt på morgonen undanbedes dock, för min telefon har gjort en systemuppdatering och har bytt hur man gör för att svara. Det upptäckte jag när hemligt nummer ringde klockan åtta i morse. Hemligt nummer är viktigt att svara på, och på något vis lyckades jag. Helt otroligt.
Nu ska jag lyssna på Scar Symmetry och läsa kurslitteratur. Den ska redovisas på torsdag och innan dess ska jag också ha pluggat till tentan i januari.

Tillåt mig ett sarkastiskt skratt som avslutning:
Ha, ha, ha...ha.

Frukost.

2011-12-07T11:30:00.001+01:00

Dagens frukost sammanfattar mitt liv just nu ganska bra. Faster vaknade tidigt och kokade risgrynsgröt innan hon åkte. Hon sa något om lite mjölk medan hon gick ut genom dörren. Efter min rituella morgondusch (först en Ipren, sedan en långdusch medan tabletten börjar verka) kollade jag mjölken. Kaffedroppar kvar. Alltså inte mer än typ 10 cl i paketet.
Så, den stora frågan är om gröt eller kaffe går före i prioriteringen. Eller om jag kanske ska stappla ut i kylan och halkan på ben som inte riktigt fungerar för att köpa mjölk.
Jag åt gröten utan mjölk och fick precis lagom många droppar till kaffet. Om man kokar gröt, ser man inte till att det finns mjölk då? Särskilt om man använder nästan ett helt paket vid tillverkningen av gröten.
Det här börjar tära på mig lite för mycket, så jag har bestämt mig för att flytta norrut och bo med min karl igen. Han är omtänksam och kramas helst med mig jämt (han är en mjukis, men det får jag inte säga), fast han kan respektera att jag behöver lite utrymme att andas också.
Jag saknar honom, och jag längtar till nästa vecka när jag får jullov. Då ska jag åka upp och bara slappna av. I några minuter, sedan ska jag på möte om min praktikplats och sedan ska jag skriva en miljard uppgifter över jul.
Nu ska jag dricka mitt kaffe och sedan åka till uni och plugga innan jag ska fika med en kompis.

Uttråkad.

2011-12-03T01:01:00.001+01:00

Min syster, som är min trognaste bloggläsare, sa till mig idag/igår (beroende på hur noga man är med att dagen börjar 00.00) att jag inte skulle försöka göra faster så arg som möjligt. Och mamma sa att jag skulle prata med faster när ingen av oss är arg. Och min pojkvän säger att jag ska vara vuxen.
Det känns lite som att göra slut med någon och föreslå att man ska fortsätta vara vänner. Är det någon fler än jag som är medveten om att det är en omöjlighet och en myt? Lyckligtvis är det inte göra slut jag ska. Jag trivs med min karl och har tänkt flytta ihop med honom och göra massa små bebisar! I sinom tid, men ändå.
Just ikväll är jag dock så fruktansvärt uttråkad att jag säkert kommer dö av ensamhet och tristess. Jag tittar på Upp och har bytt språk till isländska ett par gånger för att få lite spänning i livet. Det är inte särskilt effektivt. Fast det är lite kul att tänka på hur lika Mr Fredriksson och min morfar är. Fast morfar ser inte lika gammal och bitter ut. Han blir åttio år ung till våren.
Min käre karl har jobbat övertid idag och var så trött när vi pratade att jag inte är säker på att han höll sig vaken genom tandborstningen. Fast med tanke på alla pengar han tjänat idag så förlåter jag honom för att han somnade istället för att ringa mig igen. Inte för att det är allt som betyder något, utan för att det betyder att vi kommer ha råd att köpa möbler när vi flyttar ihop igen. Fast oavsett vad jag säger nu så kommer jag låta ytlig. Jag brände pengar idag, på julklappar till familjen och till mig själv. Imorgon ska jag börja slå in dem och sedan börja packa. Om jag åker den 15, alltså om lite mindre än två veckor, då får jag hämta min väska ur förrådet nu. Jag har väntat med det i två veckor redan. Stress är mitt mellannamn.
Nej, det kanske är dags att stoppa filmen och bege sig mot sängen. Jag somnade halv fyra, fyra igår, så jag måste vända på dygnet. Dessutom tänkte jag städa förrådet, köra saker till Myrorna och plugga imorgon. På söndag åker jag för att träffa en gammal klasskompis och fika. Hon flyttade från stan samtidigt som jag flyttade till min faster, så vi har en del att ta igen. Dessutom kanske jag hinner med lite julshopping om jag känner att pengarna räcker.
Tänk om man finge bli rik som ett jäkla troll. Då skulle jag slappna av lite. Studielån räcker inte så långt när man betalar mat, hyra och julklappar.

Att konstruera sin vardag.

2011-11-30T21:24:00.003+01:00

Idag tappade jag ner ett ljus i golvet. Pang sa det eftersom det var glas utanpå ljuset. Jag har dammsugit överallt men kommer ändå vara livrädd för att få in en glasbit i foten. Det har hänt förr, och det är inte det minsta roligt.
De senaste dagarna har jag funderat massor, massor på vad jag ska göra till våren. Häromdagen tittade jag på ett jättefint rum i världens sötaste lilla hus bara ett stenkast från campus. Tjejerna som bodde i det lilla huset var jättetrevliga, men jag kände när jag var där att jag egentligen ville bo med min käre pojkvän. Så jag har kollat lite, och det är nu bestämt att jag flyttar upp i typ januari nästa år. I väntan på att få en egen lägenhet kommer vi att bo hos mina svärföräldrar, men förhoppningsvis kommer det inte att bli långvarigt. Jag föredrar att ha mitt eget krypin och få leva om hur mycket eller lite jag vill på dagarna och nätterna.
Enda problemet nu är att jag på något vis ska berätta för min faster att jag flyttar, inte bara ut utan bort från stan och landsänden. Det kanske inte låter som ett problem, men jag är så trött på att bo här att jag kommer att göra något dumt snart. Typ säga saker jag inte menar för att jag vill att hon ska bli arg på mig och inte prata med mig. Det kan jag ha lyckats med redan ikväll, då jag förklarade för henne att jag kände mig infantiliserad av hennes behandling och att hon inte såg mig som kapabel att t.ex. åka och handla. Hon gör precis allt själv och klagar sedan på att hon har mycket att göra. Ja, men vafan, om du har så mycket att göra, be mig åka och handla då. Jag har körkort, bilen står här utanför och jag vet precis var Maxi ligger eftersom jag handlade där själv när jag bodde med min pojkvän.
Det är så mycket småsaker som bara bygger upp ilskan, och jag vet att jag borde slappna av och låta dem passera eftersom det bara är bagateller. Men jag kan inte. Jag har bestämt mig för att de här veckorna kommer vara ett helvete, och då gör jag dem till det också.

Typiskt mig.

Konsten att vela.

2011-11-29T01:34:00.001+01:00

Jag har bott hos min faster sedan mitten på augusti nu, och det blir inte bättre med tiden. Hon gör saker som får mig att vilja skrika och springa härifrån utan att se tillbaka. Och jag i min tur blir överdrivet arg för småsaker, men har hittills lyckats hålla tillbaka utbrotten. Kudos till mig för det, för min faster och jag är extrema motpoler. And we don't match well.
Min karl och jag letar lägenhet i Norrland just nu. Jag har fått praktikplats där uppe till våren, och efter det hoppas jag hitta ett jobb. (Som jag skrivit tidigare, jobberbjudanden kan lämnas här på bloggen, jag kontaktar er med cv om ni lämnar kontaktuppgifter.) Alltså blir mina två år här betydligt mindre än så. Frågan är dock om jag kommer klara av att bo kvar här till i april och alltså spara in lite pengar på så vis, eller om jag ska hitta annat boende under de månader som är kvar här nere i söder. Jag vet inte, men imorgon ska jag träffa en tjej som vill hyra ut ett rum under precis de månader jag inte vet hur jag ska göra. Min karl tyckte jag skulle fundera mer på om det är en bra idé, och jag har tänkt göra precis det. Men om jag åker dit och kollar har jag ju inte bestämt något, jag har ju bara kollat på ett rum.
Helst av allt skulle jag vilja få lägenhet i Norrland så jag och min älskling kan få bo tillsammans igen. Plugga kan jag göra på någon form av distans, men distansförhållande fungerar mindre bra. Jag behöver sova bredvid min stora, trygga pojke och få prata och kramas med honom varje dag. Det här är helt ärligt min värsta mardröm. Min faster här (jag ska inte kalla henne för häxa eller något annat förolämpande, men jag kan ju alltid tänka det bara i mitt huvud), och min livlina sextio mil bort. Det är fucked up, som man säger i Amerika.
Nej, jag kanske borde lägga mobilen på laddning och försöka sova ett tag. Imorgon ska jag plugga så jag hamnar rätt i planeringen igen. Just nu ligger jag ganska långt efter!

Ågren.

2011-11-16T01:01:00.001+01:00

Det är inte det jag heter, men väl vad jag känner just nu. Just nu slits jag mellan studier och kärlek, viljan att prova mina vingar i världen och att fortsätta i gamla, trygga spår. Och det är omöjligt att veta vad jag ska hitta på. Eller, egentligen vet jag precis vad valet står mellan. Jag vet bara inte vad jag ska göra, vad jag ska välja, vad jag ska satsa på.
Men måste jag veta det? Räcker det inte med att veta att jag är trygg i valet jag gjort: vem jag vill vara med och vad jag vill jobba med? Allt känns bara skitläskigt just nu. Att bo med min faster var inte mitt smartaste väl, så här sett i backspegeln. Förmodligen hade jag mått bättre psykiskt om jag bott ensam. Fysiskt också, för det där med vad man vill, kan och bör äta skiljer sig ordentligt i vårt fall.
Nej, enklast blir det väl om jag lägger mig ner och sover på saken. Lite sömn och en värmedyna på mina spända axlar, sedan kanske jag blir människa igen. Då kanske jag har lättare att bestämma mig också.

Märks det att jag ansträngt mig för att det inte ska finnas två meningar som börjar med samma ord? Små nöjen i livet, det räcker för att roa mig.

En liten lista i torsdagsnatten.

2011-11-10T22:41:00.003+01:00

Sitter för ovanlighetens skull vid datorn och bloggar, så jag tänkte kopiera och klistra in en lista. Bara för att jag kan. Och för att jag hittade den på lillasysters blogg. Mwahahah!

Visste du att...

jag vill ha - obegränsat med pengar och en teleportör till min pojkvän. Inte nödvändigtvis tillbaka hit.
min senaste kyss - fick jag för alldeles för länge sedan!
jag lyssnar mest på - arg musik, typ dödsmetall.
jag pratar - hemskt gärna, men ingen verkar lyssna.
jag inte gillar - att vara ensam, eller att ha människor omkring mig hela tiden.
jag avskyr när folk startar - jobbiga konversationer på bussen. Typ när alkisen börjar fråga vad man heter och om man har barn. Been there, done that.
kärlek är - något man aldrig kan få för mycket av.
jag gillar - när folk ber mig om råd, det får mig att känna mig obeskrivligt smart.
jag alltid kommer att - ha komplex för precis allt.
jag är hemligt förälskad i - Alexander Skarsgård och Hayden Christensen.
sist jag grät var - förmodligen i förmiddags då jag smsade med min karl och läste kurslitteratur samtidigt. Multitasking!
min mobiltelefon är - inplastad och har en kroppskondom.
när jag vaknar på morgonen - önskar jag att jag skulle vakna och märka att det senaste halvåret varit en mardröm.
innan jag går och lägger mig - tänker jag på min karl och önskar att han låg bredvid mig.
idag har jag - känt mig korkad, diskuterat förhållanden med en tjejkompis och försökt läsa kurslitteratur som jag sedan bestämde mig för att skita i. För nu iaf.
jag just nu tänker på - min karl och hur trevligt det vore om han kunde tjata på mig att jag ska komma och lägga mig snart.
i kväll ska jag - försöka frammana energi till att plugga, eller ignorera boken lite till.
i morgon kommer jag - plugga som ett pucko.
jag hoppas - att jag får en lägenhet, kan flytta ihop med min pojke igen, att alla mina kurser under resten av programmet går att läsa på distans och att Buster ska komma tillbaka.

Har du..

Någon som förstår dig? - Jag hoppas det, men det känns inte alltid så.
Någon som du saknar? - Duh.
Någon som du hatar? - Jag önskar att svaret var nej, men ja, jag hatar någon. Innerligt.
Vem kramade dig senast? - Min kompis som jag fikade med idag.
Vem pussade dig senast? - Min karl! Eller kanske min mamma när hon hälsade på förra veckan. Det är svårt att veta när jag inte blir pussad så ofta.
Vem ringde dig senast? - Pappsen.
Vem ringde du senast? - Min karl.
Vem var hemma hos dig senast? - Hemma hos mig är ett luddigt begrepp. Just nu har jag inget riktigt hemma.
Vem var du hemma hos senast? - Min faster eftersom jag bor hos henne. Eller min pojkväns familj för tre veckor sedan. Beror på hur man ser det. (Socialt liv noll, tack för den insikten!)
Har du några kärleksproblem? - Ja, min pojkvän är för långt bort och tjänar snuskigt mycket pengar för att kunna skämma bort mig.
Har du pratat med någon idag? - Ja, både live in person och på telefon.
Har du gråtit idag? - Jepp.
Har du skrattat idag? Ja, pinsamt högt.

Jag..

är singel - Nej, och har inte varit det på mucho tiempo.
svär ofta - Nej, jag försöker att låta bli. Jag uttrycker min ilska genom långa, krångliga ord istället. Så andra blir arga.
sjunger i duschen - Vem gör inte det? Jag har inte gjort det på länge dock. För lyhört. Grannarna hör aaaaallt.
skulle kunna ha pyjamas på dig i skolan - Nej, jag har lite trovärdighet att försöka hålla uppe.
skrattar åt dina egna skämt - Ja, det är ju ett tecken på att de är roliga och bör skrattas åt.
skulle göra plastikoperation och det var ofarligt och gratis - Nej, jag är emot sjukvård av alla slag. Och alla små skönhetsfel jag har kan jag leva med.

Har du..

piercingar? - Nej, bara hål i öronen.
syskon? - Ja, världens bästa! Två systrar, en bror.
jobb? - Inte just nu.
för många vänner? - Nej, knappast. Men en del av dem jag har tar ganska mycket plats, så man skulle kunna tro det om man inte känner dem.
rymt hemifrån? - Nej, men jag har övervägt det.
färgat håret? - Jepp. Men inte på de senaste två åren. Nu är jag naturlig.
bra självförtroende? - Ibland.
sagt "jag älskar dig" till någon? - Ja, senast idag på telefon.
varit kär? - Många gånger.
gjort något olagligt? - Är rädd för det.
somnat i skolan? - Inte på nyliga tider, men i gymnasiet gjorde jag det varje gång vi hade geografi.
brutit ett ben? - Jepp, i handen. Rakt av, pang bom. Ridolycka.
tappat bort mig i min hemstad? - Nej, det går inte göra det i min hemstad. Då är det lättare att gå vilse på mitt rum.
sett en fallande stjärna och önskat? - Ja, senast för ett par veckor sedan när det var ett jättestort meteoritregn.
gjort något som jag lovat mig själv att inte göra? - Många gånger.
smugit ut utan lov? - Ja, men alla sov, och jag hade ingen anledning att fråga någon heller.
en hemlighet som ingen annan vet? - Självklart. Och det tänker jag fortsätta med.
sovit en hel dag? - Nej, jag får så ont i ryggen så jag vaknar tidigt ändå. Eller, "tidigt".
somnat gråtande? - Ja, men inte på nyliga tider.
hånglat med två personer eller mer på en kväll? - Det beror på hur man definierar hångla.
blivit generad inför folk? - Absolutely.
varit kär i någon utan att säga det till personen? - Ja, många gånger under väldigt lång tid.
ätit musslor? - Ja, på pizza av någon outgrundlig anledning. Och i paella.
varit på en festival? - Yes. Metalfestival.
haft ett förhållande i under en månad? - Nej, mitt kortaste är ett och ett halvt år.
blivit kallad player? - Aldrig.
färgat ditt hår svart? - Nej, men mörkt, mörkt brunt.

Vad..

längtar du till mest just nu? - Nästa helg när jag får åka till min karl!
ska du göra i helgen? - Plugga och träffa min kusin som åker utomlands på praktik.
har du för kläder på dig? - Jeans, linne och en stickad tröja. Jag fryser ändå.
gjorde du igår? - Klev upp supertidigt, åkte på vårdcentralen, åkte taxi till akuten, somnade på akuten, skrek åt en läkare på akuten, blev utsläppt från akuten, köpte lunch, köpte kaffe, pluggade, letade kurslitteratur, åkte hem, åt middag, var trött, somnade.
ska du göra i sommar? - Förhoppningsvis jobba och bli rik som ett troll,
åt du senast? - Mackor och youghurt.
har du för mobil? - HTC Wildfire S.
köpte du senast? - Ett kaffefärgat linne.

Det var den listan. Jag ska gå och borsta tänderna nu, hoppas att min karl antingen sover eller tänker ringa mig typ nu på momangen. Och antingen lägger jag mig på sängen och försöker sova och kliva upp imorgon och vara duktig, annars läser jag kurslitteratur ikväll och är duktig. Eller så sätter jag mig och tittar på tv och skiter i duktigheten.
Ole, dole, doff...

Finbesök.

2011-11-03T23:07:00.001+01:00

Mamma och lillasyster hälsar på i helgen. Vi har shoppat som galningar, fast jag har mest varit smakråd och fått ont i fötterna. Det är skönt att ha dem här, men ganska påfrestande också. Vi sover tre personer i mitt lilla sovrum, och när de somnat ligger jag vaken en timme eller två innan jag somnar. För att vi ska kunna andas måste dörren vara öppen, men då vaknar jag supertidigt eftersom alla andas eller rör på sig. Eller att faster vaknar fem och börjar koka kaffe.
Hela tiden går jag bara och saknar min pojkvän. Jag vill att han ska vara den som hälsar på, för då kommer faster inte följa efter oss och vilja umgås. Då springer hon snarare åt andra hållet.
Studievägledaren verkar inte kunna bestämma sig för hur våren ska bli, så alla mina planer för livet är pausade. Utom att jag ska hälsa på min pojkvän om två veckor. Det känns som en evighet, men med tanke på hur mycket plugg jag ska hinna är det alldeles för lite tid.
Nu sova. Imorgon ska jag köpa babystrumpor för att övertala min pojkvän att vi måste ha en bebis.

Ångest.

2011-10-26T23:21:00.001+02:00

På västfronten intet nytt. Särbolivet är skit, att vara rumskompis med min faster likaså. Min pojkvän blir eventuellt av med jobbet, och vi hade precis börjat prata om att jag skulle försöka flytta upp. Men inget jobb betyder inga pengar till hyra, alltså ingen lägenhet - ingenstans att flytta ihop igen. Jag får inte oroa mig, men det är svårt att inte oroa sig när det är det naturligaste för mig. Men eftersom jag inte vet hur det blir med flytt norrut kan jag inte leta lägenhet här.
Allt känns lite hopplöst just nu, så jag kommer försöka begrava mig i plugg de närmaste sju, åtta veckorna innan jag får jullov och åker upp en månad. Hälsosamt och bra, eller hur?

Bortförklaringar.

2011-10-20T01:32:00.001+02:00

Jag har inte bloggat på sistone eftersom jag inte haft något att skriva. Plugget rullar på, särbolivet driver mig till vansinne, min faster likaså. Alla mina negativa tankar tar jag med min karl eller skriver i min hemliga bok. Det är roligare att skriva för hand än på mobilen eller datorn. Allt känns som poesi då.
Jag ska försöka sova nu. Imorgon är det plugg till hjärnan smälter, och på fredag åker jag norrut.

Trött.

2011-10-15T01:46:00.001+02:00

Jag har miljoner, miljarder saker att göra. Uppsats hit, hemtenta dit, och disk precis överallt.
Men jag kan inte koncentrera mig på något eftersom jag oroar mig för allt samtidigt och dessutom saknar min pojkvän så jag snart går i bitar.
Uppsatsen verkar kunna bli klar imorgon, och det är bra, för då hinner jag förbereda redovisningen jag har på torsdag. Och kanske börja med hemtentan så jag får vara ledig när jag åker upp till Norrland på fredag nästa vecka. Får och får, jag drar inte med mig mer litteratur än nödvändigt på flyget, så det är bäst att jag har jobbat lite innan. Fast hemtentan kommer nog gå smidigt. Fyra sidor om hur litteraturen stämmer överens med kursplanen. Det skriver jag på en kvart.
Nu måste jag sova. Imorgon är det uppsats på ett kafé nere på stan. Där blir jag mindre distraherad än hemma. Det du, det är inte så lätt att förklara.
Jag måste bara hitta mina Ipren, sedan kan jag kanske somna. Blä.

Neverending story.

2011-10-09T01:15:00.001+02:00

De senaste veckorna har jag haft ont. Sådär riktigt in i helvete förbannat ont att jag skriker så fort jag rör mig. Muskler som känns som att de slitits loss från sina fästen, etcetera.
Igår träffade jag en läkare som sa "det där är inte bra" och så skrev han ut dundermedicin. Jag tog en igårkväll och vaknade efter att ha sovit i tolv timmar. Då gjorde det så ont att jag inte kunde röra mig, så jag tog en till och fick hålla i mig i soffan halva dagen, tills jag blev tvungen att ta en till och somnade istället. Elefantbedövning, eller så är jag bara extremt känslig mot mediciner.
Oavsett vilka mediciner jag får utskrivna så mår jag fortfarande dåligt just nu. Dels dåligt som i att jag fortfarande har ont, och dels som i mentalt inte helt bra. Jag saknar min pojkvän och fast vi sågs i söndags känns det som att jag inte fått hålla om honom på en månad, minst. Det är dags att sova, men jag kan inte, för jag ligger och väntar på att han ska komma hit och krypa ner bredvid mig och hålla om mig. Han kommer inte göra det ikväll, för han är sextio mil bort och umgås med sin bror och en kompis.
Jag vet att jag överreagerar, men just nu suger livet. Det brukar vara ett säkert tecken på att jag behöver tänka på något annat och sedan sova. Så jag ska lösa korsord och sedan släcka mina lampor och stänga ögonen.

Bättre vara tyst än säga något dumt.

2011-10-05T16:26:00.002+02:00

Jag tror inte jag bloggar lika mycket nu som förut. Kanske för att jag inte vet vad jag ska skriva, lite för att jag är rädd för att jag ska skriva något dumt och lite för att jag inte orkar. Min telefon är ganska krånglig att skriva på eftersom det bara finns ett touch-tangentbord, och internet på min dator är alldeles för segt för att jag ska orka med det.
I helgen var jag uppe i norr och hälsade på min pojkvän och min familj. Mamma och pappa bygger om köket, så en stor del av tiden spenderades med att stå med armarna i kors och titta på olika väggar, på taket och på skåpstommar. Resten av tiden njöt jag bara av att ha familjen och alla syskon omkring mig. Min käre karl hade 39 graders feber, så han låg mest inne på mitt rum och sov medan jag umgicks med familjen.
Nu är jag hemma i söder igen, löven har bytt färg och det blåser helt plötsligt kalla vindar. Jag sitter på skolan och letar lägenhet och kollar Facebook. Min faster sover idag, och jag "rymde hemifrån" för att jag inte orkade smyga runt i lägenheten och vara tyst. Särskilt när jag har hosta också. Väcker jag henne blir jag väl mördad eller något annat otrevligt.
Jag har försökt få tag på studievägledaren för att kunna börja planera mitt liv under vårterminen, men han svarar inte på mail, och något säger mig att han inte är kvar på jobbet halv fem en onsdag. Kanske, men inte helt säkert. Jag får gå förbi honom imorgon och fråga igen.
I början gick det jättebra att bo med min faster, men nu börjar jag tröttna på det. Jag ska inte skriva mer om det, för jag kommer bara skriva något dumt. Men jag letar lägenhet och hoppas innerligt att jag ska få tag på ett rum eller något till efter jul. Vad som helst, utom att bo kvar hos min faster en termin till. Nä, nu ska jag titta en sväng på Blocket också, innan jag börjar läsa litteraturen till en inlämningsuppgift jag ska skriva innan fredag.

En lång helg.

2011-09-27T08:19:00.001+02:00

En lååååång helg. Och inte i ordens trevliga bemärkelse. Jag har mått pyton över torsdagens läkarbesked, eller snarare bristen på sådant. Hela helgen. Bara mått skit. Såhär i efterhand inser jag vilka förhoppningar jag hade, och hur hemskt det faktiskt var när mina förhoppningar på medicinen än en gång krossades. Men det kan inte någon enskild individ stå till svars för. Fast jag skulle vilja kunna ställa någon till svars då det känns som att jag hela tiden hamnar längst ner på prioritetslistan.
Idag är jag tvättslav. Min faster/hyresvärd sover, och det här var den enda lediga tiden i början på veckan. Jag åker till min pojkvän och mina föräldrar på torsdag, så rena kläder är att föredra. Enda problemet är att jag varje morgon har så ont att jag inte kan stödja på benen. Två våningar ner och en labyrint till tvättstugan med tunga klädpåsar på armarna är inte en bra idé då, kan jag meddela.
Nej, dags att leta sig neråt. Kaffet får kallna och yoghurten bli ljummen.
Adjöken.

Medicinskt bakslag.

2011-09-23T00:19:00.001+02:00

Efter dagens läkarbesök är jag inte ett dugg klokare än tidigare. Läkarens svar på mina problem var att det blir så ibland, utan att man kan säga varför. Jag gick hem, väldigt besviken.
Eftersom jag grubblat på det här konstant sedan jag kom hem orkar jag inte skriva om det också. Jag har bara stirrar rakt fram helt apatisk och inte orkat prata med min faster. Jag börjar dessutom bli förkyld.
Nej usch, jag ska sova nu, och imorgon åker jag antingen på utflykt med en kompis, eller så stannar jag i sängen precis hela jäkla dagen. Vi får se.
Ljuspunkten är att CSN åtminstone gett mig pengar. Frågan är om de ska brännas eller sparas. Tough choice, jag får sova på saken.

Mental hälsa - en bristvara.

2011-09-21T23:59:00.001+02:00

Min faster är ledig i veckan, så jag håller på att få ett litet sammanbrott. Jag tycker om henne, men i lagom dos. Att bo ihop är för mycket, särskilt när hon är ledig.
Imorgon ska jag på sjukhuset och undersökas hel och hållen. Tror jag. Läkarna ska ta reda på varför jag har så ont. Jag satsar mina pengar på två alternativ: antingen blir det magnetröntgen och hela faderullan, eller en klapp på huvudet och två Alvedon.
Svaret kommer efter lunch imorgon. Jag har ont i magen av nervositet, och vill egentligen inte gå dit själv. Men efter att ha tackat nej till två personer som erbjudit sig att följa med får jag vackert gå själv. Helst skulle jag vilja ha mamma eller min pojkvän med, men jag börjar bli för gammal för att ha mamma med, och min karl jobbar för att kunna skämma bort mig.
Nej, lite värktabletter och sömn, då kanske jag beter mig som folk imorgon. Kanske.

Tiden läker sår, men botar inget.

2011-09-16T11:32:00.001+02:00

Jag har tänkt på en sak. Visst brukar man säga att den gudarna älskar dör ung? Jag brukar ha det i åtanke när jag känner att det är orättvist hur kort tid vi fick ha Buster hos oss. Fast jag vet samtidigt att det bara är något man säger för att det ska kännas lättare att hantera förlusten av en ung människa. Eller hund i mitt fall.
Anledningen att jag skriver om Buster igen är att jag idag lyckats göra något jag dragit mig för länge. Jag ville måla en bild som var Buster, men det har varit för jobbigt. För nya sår. Men när jag satt och drev ut en massa frustration och ilska i bilder så kände jag att det var dags. Det blev en bra bild. Jag tror jag lyckades fånga hans glimt i ögat också.
Det var jobbigt. På något sätt var det här ett steg i sorgeprocessen som jag skjutit upp så långt jag kunnat.
De senaste dagarna har jag tänkt massor på honom. Hans varma lilla kropp och fantastiska energi. Jag har varit tvungen att prata en del om honom också, och varje gång så tåras mina ögon och det blir svårt att prata. Hela tiden medan jag målade så grät jag, och nu också.
Jag kommer nog gråta länge till. Månader, kanske år. Jag hade en hund som barn, Kasper, som dog när jag var elva, tolv år. Honom saknar jag fortfarande, för han var min bästa vän från att jag var elva månader tills han dog. Jag satt på hans bädd och väntade när han inte var hemma. Åtminstone när jag var bebis.
Jag är nog ganska dålig på att hantera förluster egentligen, när jag tänker efter.

Grubbel och panik.

2011-09-15T00:23:00.001+02:00

Det finns ganska många saker jag tänker på. En del ofta, andra mer sällan, och vissa saker bara en gång. Och så finns det tankar som jag påbörjar men aldrig lyckas avsluta.
På sistone har jag haft extra mycket tid till att tänka eftersom min pojkvän är så långt bort. Det är jobbigt, särskilt eftersom jag är den sortens person som gärna kramas och är nära helst hela tiden.
Så jag funderar och grubblar. Orkar jag ha ett distansförhållande om jag vet att det är för en begränsad tid? Eller ska jag försöka flytta norrut för att få vara med honom, eller ska jag hoppas att han inser vilket misstag det var att flytta och kommer tillbaka? Oavsett vilket så kommer problemet inte vara löst när jag vaknar imorgon.
Behöver vi tid ifrån varandra eller ska vi helt enkelt vara ifrån varandra jämt? För om man tänker på det, i vilket friskt förhållande där man bott ihop i två år flyttar man sextio mil ifrån varandra? Särskilt om det är för ett tills vidare-jobb. Hade det funnits en tidsbegränsning hade det varit annorlunda. I alla fall i min värld.
Kanske är jag bara lika överhispig som jag brukar vara. Eller så är det delvis panik över att jag är sjukare än vanligt just nu. Eller alla tusentals sidor kurslitteratur som jag brottas med för tillfället.
Jag vet inte, och jag orkar inte med det heller. Imorgon ska min karl höra av sig efter jobbet, och då får vi prata en stund. Mer än tre minuter som är genomsnittstiden. Nu ska jag sova så jag hinner på skolan för att läsa innan jag ska på läkarbesök. Usch, jag kan inte påstå att jag ser fram emot någondera.

På resande fot.

2011-09-08T19:36:00.001+02:00

Sedan tidigt i morse har Jag varit en av de där jobbiga människorna som släpar runt på en rullväska och orsakar det där gräsliga ljudet av plast mot asfalt och kullersten. I ösregn dessutom. Större delen av tiden har jag burit väskan över vattenpölarna, resten av tiden har jag svurit över vädret.
Från dagens föreläsning fick jag sällskap av en kurskompis. En norsk utbytesstudent. Det var skitkul att få lyssna på norska, och jag förstod allt ändå tills han frågade om jag förstod ett ord. Jag gjorde ju det, men jag kunde inte översätta det till motsvarande ord på svenska. På det stora hela var det bara trevligt. Förutom regnet och rullväskan då.
Jag har fortfarande tre timmars resa kvar innan jag är framme, men förhoppningsvis går de fort. Kanske somnar jag, och då kommer det gå supersmidigt. Om busschauffören håller oss på vägen och ingen av mina medpassagerare får frispel och startar ett blodbad. Ett tag kändes det så i luften.
Nej, lite musik och sömn, sedan är jag snart framme!

Kontemplation.

2011-09-05T16:52:00.001+02:00

Jag sitter här, på en parkbänk i en park som är hundratals år gammal. Tanken var att jag skulle gå hit för att koppla av och koppla bort, men istället snurrade tankarna och jag kunde inte sluta nynna på en låt.
Den här parken, som är äldre än något jag kan föreställa mig, satte det i perspektiv.
Jag kan stressa allt jag vill, men om femhundra år kommer den här parken stå kvar, helt oberörd av min vardagsstress. Ibland är det viktigt att komma till sådana insikter i tid. Innan man bränt ut sig, sabbat ett förhållande eller sårat någon man bryr sig om.
Så jag ska sitta här en stund, strunta i ljudet av trafiken.som går förbi och det faktum att jag missat minst fyra av mina bussar hem redan. Nu tar jag paus och kontemplerar lite.

En teknisk talang.

2011-09-04T18:09:00.004+02:00

Den här veckan har jag gjort mig ett namn som Den tekniska språknörden. Min faster köpte ny tv efter att ha svurit över "sin tjockis" i ett års tid. Jag kopplade ihop tv, box och dvd och satte kanalerna i rätt ordning - utan att titta i manualen! Dessutom hade jag en crash course med henne i saker hon behöver veta av på fjärren - pausa om det kommer upp något på tvn som man gärna tittar längre på (jag ska göra det hela tiden när tredje säsongen True Blood börjar på svt) och text-tv och annat bra.

Och idag har jag bestämt mig för att hoppa av nybörjartyskan och satsa 150 % på masterprogrammet istället. Eftersom jag läst lingvistik och grammatik borde jag kunna lära mig tyska minst lika bra på egen hand. Men jag tycker inte riktigt om att vara hon som hoppade av. Det passar inte riktigt in på min profil (plus att jag redan gjort det en gång). Fast jag är hellre hon som hoppade av än hon som brände ut sig (det har jag också gjort en gång).

Förutom att prata med min karl och min mamma i sammanlagt en och en halv timme om vad jag ska göra med min höst och mitt liv så har jag lagt in musik på min nya mobil. Jag köpte den efter att ha gnällt på min Xperia lite väl länge. Nu har jag en HTC Wildfire S, och den är såååååå fin! Det tar ett tag att vänja sig vid att inte ha tangentbord på mobilen längre, men det löser sig nog. Att den är så pass mycket bättre gör att det är värt det.

Jag var på två marknader igår också. En hantverksmarknad med silversmycken, hemgjorda marmelader, sylter, bröd, fudge, brända mandlar och allt det som en marknad ska ha. Jag kom hem med magen full av mandel och socker (och whiskeyfudge - gud så gott!), glad och nöjd och fullständigt luspank. På eftermiddagen skulle det vara en indisk marknad också, och mina förväntningar var skyhöga. Kryddor, mat, kläder, smycken, musik - allt det där som är Indien för mig. Och när jag och min faster kom det var det bara sjalar överallt. Sådana som man hittar på varenda marknad. Ett par bilder på Buddha och Ganesha, och ett par smycken i plast och mässing. Jag var så besviken att jag inte visste vad jag skulle göra. Tröstäta whiskeyfudge från den första marknaden? Nja, den var för dyr för att tröstätas.

Nej, nu tror jag minsann att jag ska gå ut på en promenad. Få lite luft och sträcka lite på benen efter att ha pluggat halva dagen. Även om jag typ bestämt mig för att hoppa av tyskan har jag gjort de första övningarna i boken, och när jag satt och ljudade på tyska i telefon så skrattade min karl åt mig. Han har läst mycket mer tyska, så för honom låter det väl som när han pratar franska i mina öron. Kul - men knappt ett ljud rätt.

Jag borde börja försöka packa också. På torsdag eftermiddag åker jag upp till min karl och får vara "sambo" över helgen. Kruxet är att jag åker tåg upp och flyger ner, så min packning får inte väga mer än åtta kilo på väg hem. Hur i helvete ska det gå? Min handväska väger åtta kilo en vanlig dag när jag går på stan!

Usch, jag har lite ångest. Just nu är den tom och fin, med bara lite presenter i den. Whiskeyfudge (som jag kanske äter upp på tåget) och förkylningshonung (som jag kanske smakar på, sedan inser att den nog är bäst som present). Jag har lite kläder kvar i Norrland, men vad är jag ganska osäker på. Mysbyxor, myströja och strumpor. Klarar man sig på det en helg, eller måste jag ta med något annat också? Och vad är det för väder, sextio mil norrut? Jag packar vinterjackan och långkallingar, sedan är jag rustad för norrländsk höst. Annars stannar jag inomhus. Haha!

Att slå ett slag för korsord.

2011-09-02T22:37:00.001+02:00

När den här drömprinsen stirrar på en samtidigt som man löser korsord är det svårt att känna sig som en pensionär. Just saying.
Jag har inte en kändiscrush på Alexander Skarsgård. Jag är upp över öronen förälskad i Eric Northman. Min karl vet det, men låter mig hållas. En vampyr är det ingen idé att bråka med. Om man inte är varulv. Vilket är ännu sexigare än vampyrer.
Just det ja, korsord.

Särbo.

2011-09-01T23:03:00.001+02:00

Det här med att vara särbo är inte så lätt. Kanske för att jag och min karl hade bott ihop i drygt två år innan vi blev särbo. Och när jag skriver "inte så lätt" betyder det att jag nog aldrig gråtit så många tårar över min karl som nu.
Förhoppningsvis är det här något vi kommer vänja oss vid, något vi kommer över, men jag vet inte.
Den del av dagen jag inte ägnat åt att gråta har jag ägnat åt min nya telefon. Jag gav upp till slut och köpte min Wildfire S. Det kommer ta ett tag att vänja sig vid den också, men förmodligen kommer det gå bra mycket smidigare än att vänja sig vid att den man älskar lever sitt liv sextio mil bort.
Jag är trött och sjuk idag, så jag borde skynda mig att sova innan det är dags att kliva upp igen. Imorgon är det mer plugga på campus som gäller. Masterprogrammet är ingen barnlek, vill jag påstå.

Vad göra?

2011-08-31T22:01:00.002+02:00

Min faster jobbar inatt och jag är ensam hemma. Jag har spenderat tiden med att ringa till min lillasyster och pratade med henne i typ fyrtio minuter. Det är länge sedan jag pratade med henne i telefon så länge, om jag någonsin gjort det. Jag kom fram till att hennes vanligaste uttryck är "Vill du veta en sak?" precis som när hon var liten, och dessutom att hon är mycket mer begåvad inom musik än vad jag är. Hon spelade gitarr medan vi pratade, och jag vet knappt ens åt vilket håll jag ska vända den när jag får gitarren i händerna, men hon spelade lite och klagade över att den var ostämd. Jag försökte hålla med och få det att låta som att jag inte var helt okunnig.

Den del av kvällen som jag inte spenderat i telefon med min lillasyster spenderade jag på SJs och Norwegians hemsida. Jag vill åka upp till Norrland och hälsa på min pojkvän, och min syster och hennes kattunge. Men det är dyrt, och krångligt. Min pojkvän jobbar skift och kan alltså inte hämta och lämna mig på flyget när som helst. Och så är jag flygrädd så hälften vore tillräckligt. Och tåg tar massor av tid. Som grädde på moset måste jag dessutom pricka in resan så att jag hinner med föreläsningar på torsdag och måndag. Vilket i sin tur innebär att jag missar alla de billigaste flygavgångarna. Jag ska titta på SAS imorgon också, och kanske åka tåg ena vägen och flyg den andra, förutsatt att jag har någon som kan skjutsa mig till flyget. Annars blir det superdyrt med flygbuss både till och från flyget. Nästan 200 kronor bara att åka flygbuss. Då lönar det sig bättre att åka tåg hela söndagen och kunna ta lokalbussen direkt hem. Eller nattåg och komma hem till stan halv sex måndag morgon, och sedan börjar min föreläsning klockan ett på eftermiddagen.

Usch, jag tycker det blev krångligt med allt bokande och pusslande med tider hit och dit. Jag kanske bara ska gå och lägga mig och hoppas att jag har mer energi att fixa med det där imorgon istället. För det vore verkligen kul att åka upp och kramas med min pojkvän och få prata med honom. Jag hatar att ha distansförhållande eftersom min karl inte kan prata i telefon i mer än fem minuter utan att få dödsångest, och dessutom är det svårt att ha ett riktigt samtal när man inte ser den man pratar med. Att min telefon dessutom bestämt sig för att inte skicka sms. Jag kan ta emot sms, jag kan ringa och jag kan svara på samtal. Men jag kan inte svara på sms.

Eftersom jag funderat ett tag på att byta telefon känns det lite väl lämpligt att den börjar krångla nu, men jag vet inte om jag är dum om jag köper en ny telefon. Fast en HTC känns verkligen inte som en dum investering. Inte jämfört med skräpet jag har nu. (Om någon är intresserad är min Xperia X10 mini pro till salu.)

Nej, jag får gå på Telias butik imorgon om jag åker till campus och pluggar. Av någon anledning är det massor av kurslitteratur att läsa på masternivå, och det känns som att jag måste läsa den också. Förut har jag kunnat låta bli att läsa den och sedan få det att se ut som att jag läst den. Men med tio personer i klassen (varav en norsk utbytesstudent) så känns det som att jag faktiskt måste anstränga mig lite.

Nej, nu ska jag äta lite yoghurt och sedan gå och lägga mig. Datorn är utan ström och jag är utan energi, så det är lika bra att ge sig, tycker jag. Eventuellt blir jag pensionär och löser lite korsord innan jag somnar. Jag har fastnat på det efter att ha haft en sommarprenumeration. Det är skönt att lösa korsord på sommaren då man inte gör så mycket annat. Sitta med mamma eller mormor och umgås samtidigt som man plitar ned bokstäver och tänker tillsammans.

Yoghurt - sedan sova. Imorgon - plugga och kanske skaffa ny telefon innan jag kastar ut min genom fönstret (den som är till salu, ganska billigt också, kanske gratis).

En ständig ström av tårar.

2011-08-27T14:09:00.001+02:00

Idag är det lördag. Jag är ensam, sjuk och vet inte riktigt om jag är deppad eller bara ledsen och uttråkad.
Min faster/roomie är bortrest över helgen, så jag spenderar tiden på soffan och tittar på tv-serier på datorn. Det här med att vara ensam hemma är en balansgång på en knivsegg. En del av mig slappnar av eftersom jag äntligen kan andas ut och inte behöver motsvara någons förväntningar om hur jag ska bete mig. En annan del av mig orkar inte umgås med mig själv.
Imorgon är det visning på min gamla lägenhet. Den som rymmer så många minnen. Att vara sambo med den karl jag tycker mest om i hela världen, och så Buster. Minnena av då vi hade hämtat hem honom, då vi inte fick sova för att han pep hela nätterna. Och så minnet av då han var sjuk, och den där natten vi kom hem utan honom. Alla tårar och allt skratt som sitter i väggarna där, det är otroligt.

Det är ganska konstigt just nu, allt. Med att inte längre vara sambo, bo på ett nytt ställe med en ny människa. Att inte få träffa sin pojkvän varje dag och att inte veta nästa gång man får ses. Jag vet inte vad den här hösten kommer medföra, eller hur mitt liv kommer se ut till jul.
Jag hatar högtider, för jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på samma högtider förr i tiden och undra hur de kommer se ut i framtiden. Se bara på jularna jag spenderat i tårar, eller med en klump i magen av ovisshet och panik. "Ska det se ut så här i resten av mitt liv? Hur kommer mitt liv se ut om ett år?"
Och den ständigt återkommande frågan som inte har med högtider utan bara min ständiga ångest i allmänhet: Vill jag verkligen ha det så här? Och hur ska det vara annars?

Jag vill inte ens börja föreställa mig hur många miljoner tårar som kommer rinna nerför mina kinder den här terminen. Det är redan många som hunnit rulla i förväg.
Kanske är det på grund av min psykiska hälsa, eller bristen på denna, eller också är det något annat. Jag orkar inte tänka på det. Jag tänker sätta mig och mörda saker i tv-spel istället.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Sömnlös.

2011-08-26T01:22:00.001+02:00

Huvudet dunkar och varje fiber i min kropp värker. Varför? Ingen aning. Kanske för att jag de senaste dagarna sprungit i trappor, cyklat och burit mer än jag borde.
Och när jag ska sova så blir det värre.
Igår kunde jag inte somna för att det gjorde för ont när täcket rörde i mina ben. Ikväll har jag tittat på The Killing för att ha sällskap i min ensamhet. Jag har bara två avsnitt kvar på säsongen, och jag vet inte hur det kommer sluta. Än har de ingen mördare, och det är lösa trådar överallt. Jag blir stressad.
Just nu ligger jag på soffan och lyssnar på musik. Jag skickade ett sms nyss, men jag är osäker på om jag kommer få svar på det ikväll.
Av någon anledning känner jag mig fruktansvärt ensam och övergiven. Inte bara ikväll, utan över huvud taget. Som om ingen har tid med mig utan bara stressar förbi mig. Ingen som ser mig eller orkar bry sig om mig.
Och som grädde på ångest-moset sålde jag de sista av Busters saker idag (igår om man tittar på klockan). Det enda som finns kvar nu är några leksaker och hans snuttefilt. Det gör nog mindre ont nu än för en månad sedan, men det gör fortfarande ont. Att tänka på att han är borta. Jag vill skrika, gråta och slåss i förhoppning om att det ska göra mindre ont på insidan då. Men det gör det inte.

Ibland önskar jag att jag var tom, känslolös. För att känna inget alls skulle vara bättre än att behöva känna den här saknaden och sorgen som vrider om som en kniv i bröstet på mig. Eller att jag bara fick sova. Utan att drömma eller något. Bara sova.
Om jag tar en ipren nu så kanske huvudvärken släpper så jag kan somna. Jag är trött, och det gör ont överallt. Precis överallt.

Published with Blogger-droid v1.7.4

Adressändring - fuck you!

2011-08-24T15:48:00.003+02:00

Klockan ett plingade min telefon till och talade om att jag hade fått mail. När jag hade fått igång internet på min dator en halvtimme senare fick jag veta att jag hade tagit mig in på tyskan den här terminen. Problemet? Registrering och information är idag klockan fyra.
Jag sitter på campus och skriver det här, för jag hade faktiskt nästan tid att kasta mig iväg hemifrån och gå på registreringen. Lyckligtvis hade jag räknat med att komma in, annars hade jag varit kvar i Norrland fortfarande. Igår kväll kom jag hem därifrån. Jag minns att min faster mötte mig på tågstationen och att vi fikade och tittade på film när vi kom hem, men jag minns knappt att jag la mig i sängen efter det. Jag var tröööött.
Idag har jag städat i post-flytt-kaoset. Och på tal om postkaos, fucking adressändring hade adressändrat mig till fel ny adress. Så all min post för den senaste veckan är puts väck. Post väck, skulle man kunna säga. Idioter. Jag ska aldrig adressändra via telefon igen, utan kräva att de fixar hemsidan istället.
Även om det var ganska skönt att befinna sig i Norrland så slappnar jag av på ett helt annat sätt när jag kommer hit. Hemma, säger kroppen och andas ut. Jag saknar familjen och min pojkvän, men förutom det så känns det så fantastiskt mycket bättre att vara här. Att vara hemma.

Om en liten stund börjar tyskan, så jag säger auf wiedersehen nu.

Livet på en skör tråd.

2011-08-21T22:43:00.004+02:00

Jag har lite problem just nu. De senaste dagarna har jag varit i staden jag hatar, och helt plötsligt så inser jag att jag kanske inte hatar den ändå. Eller, jag gör det, men det är för att jag projicerar mitt hat på något jag kan styra över. Om jag hatar den här stan och inte vill bo här - fine, då bor jag någon annanstans.

Fast nu de senaste dagarna, då har jag faktiskt trivts ganska bra. Inte bara de senaste dagarna, utan de senaste gångerna jag varit här. När jag faktiskt har någon att umgås med, någon som gör den här stan till mer än mitt personliga helvete på jorden.

Men vad ska jag göra då? Flytta tillbaka?

Min pojkvän bor ju här nu, och jag är inneboende med min faster i min favoritstad. Mina närmaste vänner bor också här uppe, och alla utom ett fåtal av mina vänner i min favoritstad kommer vara kvar nu när hösten börjar. Det är praktik, jobb, pojkvänner och annat som lockat iväg dem. Och jag visste ju att förr eller senare så skulle vi splittras, jag hade bara inte trott att det skulle bli så snart.

Som sista spik i kistan dök det upp en form av jobberbjudande tidigare i veckan. På min karls nya arbetsplats behöver de ett språkgeni som mig. Och lönen är så fet att jag kallsvettas av lycka när jag tänker på det. Studieskulder, husköp och en ny hund kommer inte att bli något problem alls, om man säger som så.

Så vad stoppar mig?

Jo, det faktum att min psykiska hälsa de senaste två åren har hängt på en skör tråd. Så skör att om jag hade bott kvar här uppe hade jag inte klarat det. Inte orkat. Inte överlevt.

Och vad är det då som säger att det kommer bli bättre om jag flyttar upp nu?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte.

Kommer jag klara det om jag flyttar upp hit och börjar jobba? Om jag har min syster, mina vänner och min pojkvän att förlita mig på? Om jag inte bor i stan utan hittar ett fint hus utanför stan, på pendlingsavstånd?

Men om jag träffar honom då? Om jag träffar på hans familj när jag strosar på stan? Tänk om jag inte hinner märka det? Vad skulle hända? Hur skulle de reagera? Hur skulle jag reagera? Och om vi bestämmer oss för att bilda familj, hur kommer mina barn att må av att jag går runt med ständig ångest och andnöd när jag går på stan utan livvakt?

Fan, jag hatar det här.

Värst av allt är att min söta mormor fick höra om "jobberbjudandet" och har börjat fråga mamma om jag fått jobb än. Hon kommer att hjälpa mig flytta upp, och sedan får jag se till att ha en miljon gästrum så att alla får plats att bo hos mig. Mamma och mormor kommer hälsa på varje ledig helg.

Jag vill gråta när jag tänker på det.

Varför känns det som att hela världens tyngd helt plötsligt hamnade på mina axlar? Jag vill inte behöva tänka på att göra någon annan än mig lycklig. Jag vill bara få tänka på mig själv ett tag. Kanske hinna bo ensam i min favoritstad innan jag bestämmer mig för vad jag ska göra med mitt liv.

Jag vill inte behöva bestämma vad jag ska göra med mitt liv.

Jag vill inte något alls just nu.

En kort recap av de senaste veckorna.

2011-08-21T01:28:00.002+02:00

Jag har inte bloggat sedan den 5e augusti. Dryga två veckor utan att ens kolla bloggen. Wow. Facebok har fått ett och annat besök, men i övrigt har jag försökt låta bli datorn när jag inte jobbat. Av någon anledning har det blivit starkt förknippad med jobb i sommar.

Just nu befinner jag mig i Norrland. Flytten är avklarad och lägenheten är urstädad, och kvar är bara att den nya hyresgästen ska hitta min lägenhet och vilja flytta in nu bums. Vi har varit här uppe i en vecka drygt. Förra lördagen kom vi hit. Och för en vecka sedan, på söndagen, åkte jag till mamma och pappa. Där stannade jag i nästan en vecka innan jag åkte tillbaka till min working boy.

Det var faktiskt fruktansvärt skönt att hälsa på hos mamma och pappa alldeles ensam så länge. Jag hann prata med alla i familjen (utom min syster som åkte direkt jag kom i stort sett) och så hälsade vi på mormor och morfar, kokade hallonsylt och jag lärde min snart fjortonåriga lillasyster hur tvättmaskinen fungerar. Nu kan hon tvätta sin egen tvätt och kanske bli bäst i klassen på hemkunskapen. Dessutom försökte jag bara vara storasyster och äta upp alla fina chokladmuffins hon bakade. Hon är duktig, min lillasyster!

Idag träffade jag en kompis och bakade passionscheesecake. Herregodegud så gott det var. Jag stormade in i hennes kök och styrde och ställde som bara diktator-versionen av mig kan. Den som kryper fram med jämna mellanrum.

Sedan åt vi en stor bit var, hamnade i cheesecakekoma (som för övrigt är näst intill omöjligt att säga) och sedan åkte jag hem till min pojkvän. Efter middagen träffade jag min kusin och hennes kompis, och så pratade vi skit om en tjej som stött på min pojkvän vid ett tidigare tillfälle. Något min käre pojkvän diplomatiskt nog berättade för mig när jag fortfarande var onykter. Hur smart var det?! Träffar jag henne igen kommer jag inte kunna låta bli att säga åt henne att dra åt helvete eller något ännu otrevligare ställe.

Resten av kvällen har spenderats med tv-serier, popcorn och en diskussion som nästan urartade till ett bråk. Politik och könskvotering är saker jag och min karl inte ska diskutera när vi är ensamma i trånga utrymmen. Det finns säkert fler ämnen, men det här är två av de allvarligaste. Genusfrågor är också en dålig idé. Fast jag blir sugen på att börja behandla alla killar lika sexistiskt som genomsnittsmannen behandlar en kvinna. Klappa dem på stjärten, objektifiera dem in absurdum och verkligen få dem att förstå att de är underlägsna och alltid har varit det. Till och med min käre pojkvän som allt som oftast är en väldigt klok och förstående person av manligt kön resonerar på så sätt att man märker på honom att grundprincipen i hans argumentation är män är bättre än kvinnor, men vi behöver inte leva efter den devisen. Och så blir han arg när jag påpekar det.

Jag kanske borde gå med i en diskussionsgrupp, eller börja politik-/diskussionsblogga som jag gjorde en gång i tiden.

Men först av allt ska jag borsta tänderna och gå och lägga mig. Imorgon ska jag träffa min kära syster yster på stan och shoppa, sedan ska vi på någon form av pardejt med min karls bästa kompis och hans flickvän. Film och snacks hos dem. Jag är inte den typen av person som pardejtar, men de är trevliga människor. Som förmodligen kommer komma fram till att vi ska se skräckfilm, men då får jag väl protestera högljutt och sedan låsa in mig på toaletten.

En dålig dag när jobbet blir ogjort.

2011-08-05T15:35:00.003+02:00

Jag har en dålig dag. Ännu en i raden av många andra.

Jobbet kallar, jag har dokumentet uppe och sitter och stirrar på det och sedan på papperet med mina anteckningar för vad som ska plitas ner i dokumentet, och där tar det stopp. Jag kan inte skriva, inte tänka, inte koncentrera mig.

Egentligen borde jag gå ut på en promenad och få lite frisk luft, men mitt knä började krångla igår när jag cyklade till vårdcentralen. Och fortsatta krångla när jag cyklade hem, till jobbet och hem igen. När jag sitter still eller bara går omkring i lägenheten är det lugnt, men när jag kommer ut och ska gå på asfalten eller cykla, då lägger det av. Förbannade knä.

Nej, jag ska lyssna lite på melodisk dödsmetall i stil med den här låten som är så bra att jag bara vill lägga mig på golvet, blunda och glömma allt som inte har med musiken att göra. Även om du inte tycker om dödsmetall, ge just den där låten en chans. Den är väldigt mild för att vara hård, och dessutom är det samma sångare som sjunger alla partier. Lyssna och tänk på det. De vackra bitarna när man kan tänka sig att gifta sig med honom bara för hans röst, och så growl-delarna när man känner hur all ilska som gömmer sig i musklerna bara får utlopp genom att man lyssnar på texten.

Med den musiken i öronen blir jobbet lite lättare att fokusera på, och så kanske jag har energi över till att flyttpacka sedan. Förhoppningsvis får de nya hyresgästerna här tummen ur snart och ringer och vill titta på lägenheten innan jag har hunnit åka från stan igen. Inget är bestämt än, men jag kommer nog åka hem till mamma och pappa ett tag innan skolan börjar. Och kanske försöka umgås med min syster som jobbade som tokig hela tiden jag var uppe. Kanske åka ut med båten och fiska med henne, förutsatt att hon lyckas sitta ner i båtskrället så jag inte behöver skrika mig hes eftersom jag är så fruktansvärt rädd för båtar och att vara ute på sjön.

Just det, jobb var det.

Förresten, det här är första inlägget på en och en halv månad som inte handlat om hur jobbigt det är att Buster är borta. Jag kanske håller på att bearbeta det här som en normal människa snart. Ibland stryker jag med fingrarna på tatueringen och pratar med honom. För nu är han ju med mig var jag än går.

Poesi är tårar. Tårar är poesi.

2011-08-03T22:12:00.001+02:00

Jag blir så jäkla poetisk när jag är ledsen. Och ju intensivare hjärtesorgen är, desto vackrare blir mina alster. Det är likadant när jag målar. När jag är glad blir det bara bajs av tavlorna. Men när jag ser canvasduken genom ett dis av tårar, då blir det riktig konst.
Just ikväll är en sådan där kväll när jag skulle kunna plocka fram målarduken eller ett skrivblock och verkligen frammana konst. Mitt hjärta blöder för att Buster är borta, och tomrummet blir bara svårare att fylla för varje dag. Och jag minns inte längre hur han luktade, hur han nafsade mig i fingrarna när jag petade honom på magen. Jag minns bara hur han ser ut eftersom jag har bilder på honom överallt, men bilderna är trots allt bara bilder. Platta, tomma pappersbitar som inte inrymmer något av det som var Buster. Han är borta. För alltid borta.
Jag kanske skulle ta fram ritblocket ändå. Dra ett par streck och se om jag kan skymta vad det kommer bli genom tårarna. Se om tomrummet i bröstet blir mindre tomt om jag försöker rita bort smärtan.
Man kan se det hela från den ljusa sidan i alla fall - jag dränker mina sorger i blyerts, kol och olja, inget som skadar mig.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Farväl, älskade vän.

2011-07-29T00:54:00.001+02:00

Jag skrev ett inlägg i lördags, men det måste ha försvunnit i cyberrymden.
På lördagskvällen begravde vi Buster. Under en jättebuske på mina föräldrars gård grävde jag och min pappa en grop, och när alla (utom min bror som jobbade) samlats så ställde vi ner hans urna i gropen och täckte över den med jord. När jorden började falla på urnan där alla hans värdsliga kvarlevor fanns kvar blev det så verkligt att han var borta. Jag grät som en galning, och syrrans kille som var med måste tro att jag är galen. Min sambo vet det redan, och resten av min familj också. Men syrrans kille var oförberedd.
Nu är vi i alla fall hemma igen, min sambo och jag. Eller, egentligen är vi inte sambos längre. Han är skriven hos sina föräldrar, så nu är vi bara pojkvän och flickvän igen. Ett steg bakåt på förhållandets allvarlighets-skala. Fast att flytta ifrån varandra när man bott ihop i två och ett halvt år är väl ganska modigt när man tänker efter.

Tatueringen är gjord nu också. Igår var det en vecka sedan. Det gjorde så förbannat ont att jag inte rekommenderar någon annan att göra det. Fast jag är smärtöverkänslig, så mig ska man kanske inte lyssna på.
Men jag är nöjd. Och det känns bra att Buster alltid är med mig nu, var jag än går. Första dagarna höll jag på att vrida nacken ur led för att titta på den jämt, men nu räcker det att jag tittar på den ibland. Jag var smart (dum?) nog att sätta den på baksidan av benet, på min högra vad. Och strax under knävecket ser man inte mycket alls. Men det var där han satte tassarna, så där skulle tatueringen sitta. Punkt.
Nu börjar nästa stora projekt efter tatueringen: flytt och jobb. Jobbet ska jag fixa först, och belöningen min käre karl ger mig när jag är klar är ett besök på närmsta djurpark. Lättmutad? Ja, absolut! När det är klart ska jag börja packa och flytta.
Om två veckor måste jag vara färdig med jobb och flytt, för då börjar min karl jobba i Norrland. Dessutom har jag möte på jobbet för att visa upp den färdiga produkten. Jag börjar känna mig stressad, men imorgon har jag hela dagen ledig för att kunna jobba.

Just nu tittar jag på Napoleon Dynamite. Jag vet inte om jag ska kalla det en sevärd film, men har man en kväll över och vill skratta åt en nörd i high school som inspirerat till nördskämt sedan den kom ut är den inte helt onödig. Helt vrickad, men ganska kul.

Nej, nu somnar jag snart med Napoleons uppgivna suckar och dumma kommentarer ringande i öronen.

Published with Blogger-droid v1.7.2

En sån där kväll.

2011-07-16T20:10:00.003+02:00

Här sitter jag, ensam i min systers lägenhet i en stad jag hatar och tittar på tv. Min sambo/pojkvän är hemma hos sina föräldrar och gör något som för mig är okänt. Kanske spelar han dator, kanske umgås han med sina bröder. Jag vet inte.

Vi har varit uppe i norr i över en vecka nu, och jag är trött på att vara här. Ibland i alla fall. När jag gör något kul, som att umgås med vänner eller familjen, eller som igår när vi var ute på krogen och firade min karls födelsedag, då var det faktiskt bara trevligt att vara uppe här. Men när jag sitter ensam i en lägenhet och har ont i magen av oro och är yr i huvudet av okända anledningar, då är det inte lika roligt. Fast samtidigt är det ganska skönt att vara ensam. Man slappnar av på ett annat sätt då.

På onsdag har jag bokat tid för att göra min tatuering. Det känns skitläskigt, för jag har svårt att bestämma mig vilken frisyr jag ska klippa när jag bokat klipptid. Tänk om jag ångrar min tatuering då? Det är liiite svårare att ångra sig då. Fast den ska ju sitta på vaden, och då kan jag bara ha jeans eller stövlar om jag inte vill gå och flasha tatueringen på en jobbintervju eller så.

Just idag tror jag att jag saknar min mamma. Det vore skönt att bara kasta sig in i bilen och köra dit, men imorgon är det födelsedagsfika för min pojkvän. Ett par dagar i efterskott, men fortfarande fika och presenter.

Jag ska ringa och prata med min mamma en stund nu. Egentligen mår jag så pass dåligt att jag vill gå och lägga mig, men jag har lovat att jag ska prata med henne en stund idag. Jag ska bara försöka låta bli att tala om för henne att jag känner mig så fruktansvärt nedstämd att jag bara vill gå och gömma mig någonstans och aldrig träffa en människa igen.

Det känns som att om någon börjar prata om Buster med mig så kommer jag bryta ihop och gråta i ett par dagar innan jag kan sluta. Jag saknar honom verkligen, och jag skulle kunna göra precis vad som helst för att få hålla om honom och pussa honom en enda gång till. Självklart börjar jag gråta som en tokig när jag tänker på det, för en del av mig vill skrika att jag skulle sälja min själ för att få honom tillbaka. Den andra delen av mig börjar gråta och snyftar fram att det är onöjligt för min själ dog tillsammans med min bebis.

Åt helvete med allt det här, nu går jag snart och lägger mig.

Himlen har öppnat sig.

2011-07-13T02:53:00.001+02:00

Det regnar ute. Och det har det gjort i snart sex timmar i sträck.
Egentligen har jag inget emot det. Jag får sitta inne och titta på tv och bara lyssna på smattret mot rutan. För en månad sedan hade ett sådant här regnväder inneburit många suckar och en del ilska innan jag och Buster lyckats gå vår promenad.
Även om det kanske gör lite mindre ont nu så värker det fortfarande i hjärtat hela tiden. Särskilt när jag vaknar nästan varje morgon efter att ha drömt att min bebis är frisk igen eftersom vi höll ut i bara ett par dagar till. Sedan blir jag arg, ledsen och frustrerad utan att veta vad jag ska göra åt det. Ska jag vända det mot mig själv? Mot någon annan? Eller ska jag strunta i det och bara inse att vi tog rätt beslut. Oavsett vad vi hade gjort på midsommaraftonskvällen så hade Buster inte överlevt till idag. Kanske inte ens en dag till. Men mina drömmar säger annorlunda, och de får mig att vakna med dåligt samvete varje dag.
Vi är uppe i norr nu, sedan en vecka tillbaka. Det har varit blandade känslor över att vara tillbaka här. Visst, det är skönt att få träffa alla igen, men det gör ont när jag vet att de väntar sig att se Buster springa runt fötterna på oss. Precis som jag. Det finns få saker jag önskar mig mer just nu. Och inget jag önskar lika ofta.
Jag längtar hem. Hem till söder. Men inte hem till vår lägenhet. Som så många gånger tidigare väljer jag att fly från det som gör ont. För att det är lättast så. Jag rättfärdigar det genom att säga att jag behöver ha distans till det som hänt, men innerst inne vet jag inte varför jag gör det. För att jag är rädd, kanske. Rädd för vad som skulle kunna hända om jag inte kan hantera sorgen, förlusten, mitt eget mående.
Vad händer om jag tappar greppet? Vad händer om jag hamnar på psyket om mitt redan labila psykiska tillstånd försämras? Vad händer om jag vaknar imorgon och inte kan komma på någon anledning till att kliva upp?
Hela min tillvaro består av frågor utan svar just nu. Alldeles för många och alldeles för stora. Jag orkar inte försöka hitta svar på dem längre. Det är lättare att bara släppa taget och sitta bredvid och låta saker och ting ha sin gång. Apatiskt betrakta livet från åskådarläktaren.

Det riktigt tragiska i den här historien är att jag blir så sjukt poetisk när jag är deprimerad. Konst ska födas ur smärta, det förklarar varför jag är så jäkla konstnärlig ända sedan födseln.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Norrland, midnattssolens land.

2011-07-06T23:08:00.001+02:00

Nu är vi framme. Tusen år tog det, eller närmare bestämt sju timmar i bil. Hela kroppen värker och musklerna skriker att de aldrig vill åka bil igen.
Det är tomt här. Vi har lastat in alla saker i samma rum som vi sov i förra gången vi var uppe. För tre månader sedan när allt var frid och fröjd och det inte fanns ett problem i världen. Jag väntar mig att Buster ska krypa fram underifrån sängen. Börja skälla för att det kommer läskiga ljud från andra sidan dörren. Sätta sig bredvid sängen, titta på mig och pipa ledset. Men inget av det händer. Istället är allt jag har en fotoram med fem bilder på honom. De fem bästa bilderna jag kunde hitta. De står här på sängbordet och tittar på mig. Lyckliga bilder fulla med kärlek, hopp och framtidstro. Och på skrivbordet står påsen där hans urna finns.
Det här är helt orealistiskt. Jag kan inte förstå att han är borta. Att han är död. Jag vill inte tro det, men jag vet att jag måste. På något vis måste jag acceptera det, inse att han aldrig kommer tillbaka och att det snart är dags att ta farväl. Ett sista farväl.
Jag gråter just nu, för jag vet inte hur det ska gå när vi åker för att träffa mamma i helgen. Hur jag ska göra för att visa henne urnan med hans aska och säga "det här är allt som är kvar". Fast det kommer nog säga sig självt.

Värst av allt är att när det gör så här ont så är allt jag kan tänka på att fly. Springa för livet. Jag vill bort härifrån och jag vill hem. Men det gör ont att vara hemma, för där är tomheten så mycket påtagligare. Så jag vet inte var jag ska ta vägen eller vad jag ska göra. Jag sätter mig bara ner och gråter istället.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Unchangeable changes.

2011-07-06T08:56:00.003+02:00

Om ett par timmar rullar förhoppningsvis jag och min sambo norrut. Väskorna är packade och står utspridda i lägenheten, och min sambo måste ha sagt minst tio gånger igår "Påminn mig om att jag ska packa det här imorgon". Laddaren till telefonen, duschprylar och tandborste kan man inte packa på eftermiddagen dagen innan man ska åka. Eller, laddaren kanske, men då gäller det ju att inte ha tomt batteri i telefonen.

Vi sa upp lägenheten i måndags, så nu är vi officiellt på väg att flytta härifrån. Majoriteten av de väskor som står i hallen är min sambos. Alla hans saker ska norrut. Kanske inte just idag, men så mycket vi får plats med i bilen i alla fall. Det kommer gå en omgång till med saker norrut, men då kommer min sambo åka utan mig. Och då är han inte min sambo längre. Då blir han helt plötsligt inte mer än min pojkvän.

Det är inte ens två veckor sedan Buster dog nu. På fredag är det fjorton dagar. Och under den här tiden som gått så har allt ställts på ända. Livet blir sig inte likt igen. Jag önskar fortfarande att hans lilla lurviga ansikte ska sticka fram bakom ett hörn och att allt bara ska ha varit en dröm. En väldigt hemsk dröm, men ändå inte verklig. Fast jag hämtade askan på djursjukhuset igår, och att få se den där trälådan och veta att i den ligger min Buster-bebis, allt som finns kvar av honom på jorden, det gör ont. Så jag grät lite i bilen innan vi kunde köra vidare.

Min granne och vän förlorade sin hund för två år sedan. Den blev ihjälbiten av en hund som slet sig från sin matte. Igår berättade hon om när hon hade hämtat askan efter sin hund på djursjukhuset när jag berättade att det hade varit jobbigt. Jag tror att hon "vann" i sammanhanget, för hon hade svimmat eftersom det var för mycket att ta in. Och jag förstår det. Jag hade velat göra det, men istället stod jag bara och stirrade på lådan och försökte hålla tillbaka tårarna. För det var så slutgiltigt. Jag lämnade tillbaka all mat vi hade köpt dagen innan han dog, och så fick jag hans aska med mig när jag skulle gå. Bytt som bytt kommer aldrig mer igen.

Jag kunde inte ens förmå mig att ta med den in i lägenheten, utan den ligger i bilen och väntar på att vi ska åka. Egentligen borde jag ha tagit med den. Symboliskt och mentalt. Busters sista besök hemma innan vi åker till hans mormor där han ska få vila. Men om jag går ut och hämtar den nu kommer benen inte bära mig. Jag kommer gråta så jag inte ser var jag sätter fötterna.

Allt jag vill är att få honom tillbaka, hur kan det vara för mycket begärt?

Adjustment.

2011-07-04T01:08:00.001+02:00

Det går läskigt fort att anpassa sig till den här nya situationen. Allt jag kan göra nu som jag inte kunde göra när jag hade hund. Eller snarare allt jag inte behöver göra när jag inte har hund.
Jag kan ligga i sängen till klockan två på dagarna och läsa en pocketbok utan att behöva kliva uppp och gå ut med hunden. Jag kan sitta inomhus och njuta av regnsmattret mot rutan istället för att försöka släpa ut en liten motvillig pälsboll i det där läskiga blöta. Jag kan ta tåg eller flyg om jag vill åka hem till mamma en helg, helt spontant.
Men jag vet inte om det är bra för mig att vara utan hund. Det är definitivt inte bra för mig att vara utan Buster.
Vi bestämde oss för att skaffa hund eftersom jag var så pass deprimerad just då att jag behövde en anledning att kliva upp på morgonen. Ett litet knyte fullt med kärlek som kunde ge mig 200 procents uppmärksamhet, när som helst. Jag har märkt det nu, att när jag förut skulle ha satt mig i soffan eller på golvet och lekt med Buster, då sätter jag mig på fotpallen med huvudet på min sambos arm när han sitter vid datorn. Bara för att jag behöver uppmärksamhet och kärlek.
Jag saknar Buster och alla lekar vi hade. Hur smart han var som lärde sig vad leksakerna hette och sedan hämtade dem på kommando. Hur lycklig han blev i våras när vi sa åt honom att hans mormor skulle komma på besök. Han satt vid dörren och pep när den aldrig öppnades, och så höll han på att ramla omkull av lycka när hon faktiskt kom till slut.
Det där kommer aldrig hända mer. Jag måste intala mig själv det med jämna mellanrum. Typ när jag saknar honom och ser hans leksaker någonstans. När jag öppnar hans schampo och balsam för att minnas hur han luktade. När jag känner minnet av ett vinddrag på benet eller minns hur uppjagad han såg ut när man lekte pet-lekar så han skulle bitas.
Jag såg honom ligga där på undersökningsbordet hos veterinären, och vet att det inte var honom vi lämnade där. Han försvann redan innan. Gnistan, den där glimten i ögat, den var borta redan när vi åkte in på kvällen. Jag måste pressa fram det minnet ibland för att minnas att han inte kommer hem igen. Om himlen finns väntar han på mig där.

Men det finns stunder när jag saknar honom så jag skulle kunna gå i bitar. Tillfällen då jag skulle sälja min själ för att få tillbaka honom. Om så bara för en dag. Få se honom ligga på min mage och titta mig djupt i ögonen innan han somnar. Höra hans superlöjliga sömn-bjäff då han jagar ekorrar i sömnens värld.

Och jag blir rädd för framtiden. För att skaffa riktiga barn och hela tiden, varje minut, varje sekund, frukta att de ska tas ifrån mig. Av någon ödets nyck, eller av någon läskig gubbe på väg hem från skolan. Att mina egna barn ska vara bara till låns, något jag får njuta av så länge det varar. Och sedan försöka hitta ett sätt att vara tacksam för den korta tid vi faktiskt fick tillsammans.
Buster var min bebis, och det är inte rättvist att han skulle tas ifrån mig. Han vände mitt liv åt rätt håll, och jag har aldrig mått så bra som när vi dansade omkring i vardagsrummet, min sambo och jag med Buster inklämd mellan oss. All kärlek i världen på mindre än en kvadratmeter.
Nu känns det som att all lycka i världen är borta. Som att det inte är någon mening med att kliva upp på morgonen eller jobba eller göra något alls. Jag bara tittar på tv, spelar spel eller läser pocketböcker i drivor.

Som de säger:
He was my north, my south, my east and west. My working week, my sunday rest. My noon, my midnight, my talk, my song. I thought love would last forever. I was wrong.

Amor vincit omnia, men döden vinner över kärleken. Det går inte argumentera med fakta. Hade kärlek besegrat alls hade Buster fortfarande legat här under min säng just nu och skrapat med klorna mot sängramen. Eller klöst på täcket för att göra det mjukare att sova på. Eller kommit och krupit nära för att jag ska vara lugn och somna.
Men han är inte här, och han kommer aldrig tillbaka.

Published with Blogger-droid v1.7.2

Sammanbrott.

2011-07-01T15:51:00.002+02:00

Risken finns att jag fick ett sammanbrott för ungefär en halvtimme sedan. Min sambo satt bara framför datorn och spelade, och jag gick runt och försökte komma på vad som ska hända med alla Busters saker. Vad ska slängas, vad ska sparas, vad ska ges bort? Och så låg brevet till försäkringsbolaget på bordet och spred dålighet omkring sig. Där i brevet ligger alla papper som de behöver för att bestämma om vi ska få några pengar från hans livförsäkring, och på något sätt så fick all den där byråkratin mig att förstå hur slutgiltigt det är.

Typiskt mig egentligen. Jag är superpraktikern, så att sitta och skriva pappersarbetet fick mig att förstå att min hund är död och borta.

Hela den här senaste veckan har varit helt surrealistisk. Ikväll har han varit borta i en vecka. Det är sådana saker som också får det att sjunka in i huvudet. En timme. Tolv timmar. En dag. En vecka. Milstolpar, på något vis.

Min faster har varit bortrest i några dagar, och ikväll kommer hon hem igen. Hon har varit uppe hos familjen i norr. Och nästa vecka åker jag och min sambo upp, om alla praktiska saker löst sig innan dess. Jag vill inte riktigt åka upp, för det kommer göra så ont att åka till alla ställen där han varit med. Där alla förväntar sig att se en liten vit skuttande prutt komma hoppande före oss när vi kommer upp med bilen.

Jag kommer gråta mig fördärvad när jag träffar mamma. Stackars mamma.

Ensam.

2011-06-28T12:25:00.004+02:00

Jag är ledsen, jag saknar min lilla skrutt och jag känner mig obeskrivligt ensam.

Det är så mycket jag borde göra, så mycket jag måste göra, och jag orkar inget alls. Jag vill lägga mig ner på golvet här på jobbet och bara krypa ihop i en liten hög. För någonstans i mitt huvud så säger den där elaka, hemska rösten att om jag vore liten så skulle det här göra mindre ont. Men jag vet att det inte är så.

Den elaka rösten. Det enda jag hört de senaste dagarna är den där elaka rösten som säger åt mig att jag gjort något hemskt. Att Buster inte alls var så sjuk som vi trodde att han var, och att om vi bara härdat ut ett par dagar till så skulle allt ha blivit bra igen. Som vanligt. Han skulle ligga där innanför dörren när jag kommer hem och ställa sig med tassarna mot mitt ben och pipa "Mamma, lämna mig aldrig igen, jag har saknat dig så mycket!"

Men hur fixar man en kollapsad lunglob? Hur fixar man en liten hund som inte får behålla mat eller vatten?

Och hur fixar man ett hjärta som gått i tusen bitar?

Jag pratade med mamma om tatueringen i söndags. Hon tyckte i alla fall inte att det var en dålig idé, men ville att jag skulle kolla upp allt praktiskt. Så att det inte blir något knas och jag inte får göra magnetröntgen på ryggen för att jag har en tatuering. Men eftersom min tatuering hade en tanke och en god mening så är det okej med henne. Jag är lite förvånad, men tacksam.

Hans små tassavtryck ska sitta på baksidan av vaden, strax under knävecket. Där han alltid satte tassarna och puttade för att få min uppmärksamhet.

Då kommer jag alltid att ha spår efter honom, spår som syns på utsidan. Inte bara det här öppna, blödande såret inombords som en gång var mitt hjärta. Jag vet att det är lite tabu med tatueringar fortfarande, men om det kostar mig ett jobb att visa hur mycket jag älskade min lilla Buster, då får det vara så. Jag får helt enkelt ha jeans eller höga stövlar på mig när jag går på arbetsintervju.

Det enda jag undrar över är om det syns i mina ögon att jag gråter inombords.

Limerick.

2011-06-26T16:10:00.004+02:00

Jag skrev den här så sent som förra veckan.

Buster sprang och lekte på ängen
Drömde han underifrån sängen
Han pep och gnydde
När djuren flydde
För drömmen då miste poängen

Efterskalv.

2011-06-26T15:46:00.002+02:00

Jag känner mig helt jäkla avdomnad vissa stunder. Som att en del av min hjärna har stängts av för att skydda allt övrigt. Men så börjar jag tänka lite, och så gråter jag. Gråter så hjärtat håller på att brista. Alla skuldkänslor kommer också. Gjorde vi verkligen allt vi kunde för att hjälpa vårt lilla hjärta? Hade vi kunnat göra något för att förhindra det här?

Vi gjorde allt i vår makt. Vi gjorde det som var bäst för vår lilla skrutt. Det är det jag försöker intala mig själv så att jag inte ska gå under av alla negativa tankar.

Ibland känns allt skrämmande normalt. Som att det alltid har varit så här. Som att han aldrig funnits. Men så gör sig tomheten i hjärtat påmind och så gråter jag igen. Jag gråter inte bara över att Buster inte längre finns. Jag gråter över Kasper, min hund som dog för över elva år sedan. Min allra bästa vän. Jag gråter över alla de saker jag saknar, och de saker jag aldrig kommer att få uppleva. Jag gråter för att jag skäms över hur lätt livet är nu när jag inte behöver tänka på någon fler än mig själv och min sambo. Över allt vi kan göra nu som vi inte kunde göra förut.

Vi har samlat ihop alla hans saker i en hög bredvid tvn. Hans bur, hans bädd, hans leksaker. Vad ska vi göra med det? Spara, sälja eller slänga?

Jag blir extremt praktisk och saklig i krissituationer. Jag har städat undan och börjat slänga småsaker. Vi har bestämt oss för att åka upp till familjen så fort vi får hämta Busters aska, sedan ska vi sprida den hos mina föräldrar. Jag har börjat planera hur jag ska göra för att annonsera ut alla Busters saker på Blocket. Jag vill inte spara mer än nödvändigt. Och om vi skaffar en ny hund (någon gång om tusen år när det inte gör så ont längre) då börjar vi om från början.

Men än så länge står sakerna kvar bredvid tvn. Hans röda lilla bädd som han låg ihopkurad i på morgnarna när jag vaknade. Han hade den på min sida av sängen, så när han vaknade och mådde illa eller hostade under de sista nätterna så kunde jag lägga ner armen till honom och stryka honom på ryggen.

Det gör ont att vakna och se att det är tomt bredvid sängen. Tomt under sängen där han brukade ligga och skrapa med klorna mot huvudänden. Tomt i lägenheten, tomt i buren.

Han finns ingenstans och han kommer aldrig hem.

Mamma ringde igår och vi grät tillsammans en stund. Han blev bara ett enda år, men han kunde inte ha blivit älskad mer än han var. Vi älskade honom nog för tio, kanske hundra år. Och jag kommer alltid att sakna honom.

Jag bestämde mig i fredags när vi tog farväl av honom att jag skulle tatuera in hans tassavtryck så att han alltid kommer att vara med mig. Han har satt spår, och jag vill att världen ska se det. Innan jag ringer och bokar tid på tatueringsstudion ska jag bara prata med mamma om det. Min bror tatuerade sig i våras och då höll hon på att bryta ihop. Jag vill inte utsätta henne för det igen. Men kanske är Buster lilla fotspår lättare att acceptera än pansarnäven? Jag hoppas det.

Ett år av glädje, ett liv av saknad.

2011-06-25T16:17:00.001+02:00

Igår kväll, strax innan midnatt, sa vi farväl till Buster. Min lilla bebis och ljuset i våra liv orkade inte längre.
Igår morse vaknade jag och min sambo tidigt, tidigt av att Buster hostade. Veterinären ringde för att kolla hur han mådde eftersom vi varit inne dagen innan med honom. När han fick höra om hostan sa han åt oss att åka in så snart vi kunde. Väl inne röntgades Buster och det visade sig att ena lungloben hade kollapsat, därför hade han lite svårt att få luft. Han fick mediciner och vi blev tillsagda att boka återbesök en vecka senare. När vi kom hem började han rossla när han andades, och all mat, vatten och medicin han åt kom upp igen. Så vi åkte in med honom sent på kvällen och lät honom somna in.
Vi har gråtit hela natten och större delen av dagen idag. Vår lilla skorv som tog upp så mycket utrymme i våra liv finns inte mer. En del av mig hatar mig själv för att vi tog beslutet att låta honom somna in, en annan del av mig är tacksam att han fick somna in lugnt och fridfullt, utan att det gjorde ont.
Båda våra familjer gråter också. Buster var världens finaste och mest kärleksfulla hund, och han är och kommer alltid att vara älskad och saknad. Även bekanta har hört av sig och beklagat sorgen. Alla som träffat honom kommer nog att ha ett tomt hål i hjärtat nu.

Jag kommer sakna hans trippande steg på golvet, hur han möblerade om i sängen varje kväl vi skulle sova, hur hans små tassar strök mot sängramen när han la sig tillrätta. Jag kommer sakna hur han såg ut när han lekte med sina favoritleksaker. Sakna ljudet av Pippin och Grisen. Jag kommer aldrig glömma hur han såg ut när han hade stulit mina foppatofflor och jag kom på honom. Hur han alltid väntade innanför dörren när jag kom hem. Sniglarna, fåglarna, ekorrarna och igelkotten kommer nog vara lättade, men eftersom han aldrig var elak mot dem så kanske de saknar honom också. Och Busters bästa vän och hans matte. Hur ska det gå för dem?
Än så länge är det för många frågor som är obesvarade, och det gör för ont för att kunna hitta ett svar. Vad gör vi med hans saker? Ska vi någonsin skaffa hund igen?
Just nu väntar vi bara på att få tillbaka hans aska, sedan åker vi hem och har begravning/askspridning efter världens mest saknade lilla hund.

Vi älskar dig, bebis.

Published with Blogger-droid v1.7.1

Gnällspik.

2011-06-21T14:10:00.003+02:00

Jag borde jobba idag. Börja skriva på texten som ska vara klar typ nästa vecka. Men det går inte. Jag är bara nere eftersom jag känner mig ensam, eftersom min sambo är borta och eftersom jag har hemlängtan men noll chans i världen att kunna åka hemåt i sommar.

Bilen är trasig, Buster får medicin fyra gånger om dagen och mat fem gånger. Pengarna är slut på kontot, fast nya kommer in i slutet av den här veckan. Som kommer försvinna lika snabbt igen då hyran ska dras, och så måste ica-kontot fyllas på så vi får äta mat nästa månad också.

Jag pratade med min kompis igår om det här med var bor och var jag funderar på att bo. Det här med att inte fly från saker/sitt förflutna men samtidigt veta att om man stannar kommer det ta död på en. Och jag vet inte vad jag ska göra. Allt känns hopplöst jobbigt och även om det är ett alternativ att flytta norrut ett år för att jobba ihop pengar så vi kan köpa lägenhet här nere så är det ändå inte riktigt ett alternativ. Jag vill kunna gå ut utan att titta mig över axeln och vara rädd för att stöta på människor jag inte vill träffa igen, gå ut och kunna andas och slappna av. Det kan jag göra här, men inte där.

Så vad är det värt? Är det värt att vara ifrån varandra i ett år för att kunna flytta in i en egen lägenhet efter det? Eller ska vi bo här utan ett öre i fickan och behöva vända på varje krona för att ha pengar till mat och hyra? Ska jag plugga eller jobba nu till hösten?

Jag orkar inte med det här just nu.

Allt står på ända.

2011-06-19T12:33:00.003+02:00

Jag önskar att Buster var så pass pigg att jag vågar lämna honom ensam en stund. Så jag får gå ut och tvätta, eller kanske ta en lång dusch. Eller bara andas en stund utan att tänka så mycket på att Buster ska ha mat och vatten. För jag är tvungen att mata honom med sked och låta honom dricka ett par milliliter vatten åt gången ur en doseringsspruta. Det innebär att allt fokus ligger på att Buster ska få i sig det han måste och att jag glömmer bort/inte kan äta.

På hela dagen igår åt jag en halv tallrik fil, en minimal portion pasta och en pytteliten yoghurt. Idag har jag ätit en ordentlig tallrik fil till frukost och börjar överväga att äta lunch snart. Det är väl ett tecken i sig på att Buster mår bättre? Att jag har tid att äta och inte bara behöver stryka honom på ryggen hela dagen.

Förhoppningsvis håller det i sig att han mår bra, men min faster ska komma hit i eftermiddag när hon sovit klart och hjälpa mig titta till lilla skrutt. Nackdelen med att hon jobbar natt är att hon just jobbar på nätterna och sover på dagarna.

Nu ska jag gå ut på promenad med valpen och sedan försöka få i mig lite vätska. Jag har knappt druckit något de senaste tre dagarna. Det är inte så bra för huvudet, och inte för den kemiska balansen i kroppen heller. Allt är åt skogen och jag kommer nästan garanterat att bli sjuk när Buster blir frisk. Men innan det ska jag försöka jobba lite. De här senaste dagarna har ställt min jobbplanering på ändan. Jag har tusen saker att hinna i helgen, och det är inte så långt kvar av den nu.

Bara elände.

2011-06-18T17:18:00.003+02:00

Det blev minsann inte mycket sömn inatt. Buster gjorde ljud heeeela natten, så jag vaknade varje timme och strök honom på ryggen och droppade i honom lite vatten i mungipan. Idag har han mått förhållandevis bra om man jämför med igår kväll.

Jag har haft ångest/panikångest hela dagen på grund av lilla bebis. Det är fruktansvärt svårt att koncentrera sig på något alls när man knappt sovit på två nätter och dessutom oroar sig så pass mycket att man mår illa och inte kan äta mat. Hittills idag har jag ätit en pytteliten tallrik med fil och müsli, det är allt jag fått i mig, och det var under högljudda protester från min mage.

Det är dags att gå ut i tvättstugan och hämta lite kläder. Jag blev tvungen att tvätta överdraget till soffan och en matta eftersom Buster olyckat på dem. Och så hade mina kläder tagit slut. Så jag tvättar lite i taget och tänkte tvätta mer imorgon om Buster tillåter. Det känns så jäkla dumt att hela mitt liv helt plötsligt kretsar kring Buster. När han ska ha medicin, mat och vatten, och så måste promenaderna planeras in så han inte har ätit eller druckit precis innan vi går ut, för då kräks han. Och när han har ätit så måste han ligga med överkroppen högt, annars kräks han. Vilket betyder att jag sitter och håller i honom i någonstans mellan en halvtimme och en timme efter han ätit för att maten ska hinna åka ner i magen innan han börjar springa runt.

Men värst av allt är att jag måste göra det ensam. Jag saknar min sambo, jag saknar min faster och jag saknar min mamma.

Sjukling.

2011-06-18T00:14:00.001+02:00

Ikväll började lilla bebis må illa igen. Inte bara en gång, utan massor av gånger. Så jag har morgondagens uppgifter klara för mig: tvätta överdraget till soffan och moppa golvet i typ hela lägenheten. Åtminstone känns det så.
På djursjukhuset tar de mina panikslagna telefonsamtal med ro och talar lugnt och stillsamt så jag ska förstå vad de säger. Det tycker jag är jättebra. Just nu älskar jag dem lite extra, för Buster mår inte illa nu utan ligger på soffan (det som är kvar av den) och sover. Han har en kudde under huvudet eftersom veterinären sa någon gång att det kunde vara bra att han hade matskålen högre upp.
Inte nog med att Buster mår illa ikväll, jag verkar ha ätit något galet och sitter och kallsvettas just nu. Tur att jag har en liten lägenhet så jag kan springa på toaletten om det behövs.
Värst av allt i den här situationen, fast bra i det långa loppet, är att min sambo är hemma i norr på arbetsintervju. Jag hatar att vara ensam, särskilt när saker och ting går fel, och jag önskar att min sambo var här och höll om mig just nu. Min faster är på jobbet nu och sover hela dagen imorgon, så jag får överleva på egen hand. Min granne som jag brukar gå till när jag behöver någon att prata med (i min ålder, annars är min faster inte helt fel att prata med heller) har herrbesök och då vill inte jag störa.
Nu ska jag titta på Simpsonsfilmen och vänta på att tiden ska gå så Buster kan få lite mer mat innan vi gör kväll. Jag är så slutkörd att jag inte vet hur jag ska ta mig i säng, eller upp imorgon för den delen.
Det känns som att jag kommer gråta mig till sömns ikväll. Av ren utmattning och för att det känns som att jag inte har kontroll över något alls just nu. Och jag behöver kontroll för att må bra i min kaotiska tillvaro. Jag kan inte ha kontroll över mitt känsloliv, men mycket annat kan jag bestämma över. Men inte hur Buster ska må eller när min sambo ska komma hem.

Jag saknar honom så det värker, men det är ganska skönt. Att få sakna honom och längta. Få ringa och prata med varandra. Skicka små meddelanden på sms som beskriver vardagen. Typ att Buster såg en igelkott och tyckte att vi skulle ta den med oss. Som att den inte skulle kunna försvara sig med alla de där taggarna, plus att de har vassa små tänder. Men söta är de.

Published with Blogger-droid v1.7.1

Lista.

2011-06-17T07:48:00.002+02:00

Jag har stulit den här listan eftersom jag har tråkigt.

Namn: Trick question! Det här är en anonym blogg, så jag heter Barbie, men i verkliga världen heter jag A.I.J. R.

Piercingar: Bara hål i öronen eftersom jag varit för feg för att ta hål någon annanstans.

Tatueringar: Ja tack! Jag har en planerad (som "i mitt huvud") och tusen jag skulle vilja göra (som i "tänkt tanken på att göra"), men vet inte om det är en bra idé eftersom jag är smärtöverkänslig och alltså har noll smärttröskel.

Längd: 169 cm ungefär. Länge sedan jag mätte mig sist.

Skostorlek: Typ 39.

Hårfärg: Någonstans mellan blond och brunett, eventuellt både och.

Fräknar: Jag hade det när jag var yngre, men nu vet jag inte. Och jag orkar inte springa och kolla i spegeln om jag har några nu.

Önskar du att du bodde någon annanstans? Ja, jag brukar önska att jag hade en större lägenhet, som på något vis ligger kvar i den här stan men samtidigt närmare familjen.

Tycker du att du är attraktiv? Ibland, ja.

Vilket schampo använder du? New från Lush. Handgjort och svindyrt, men det räcker hur länge som helst och är superbra om man har irriterad hårbotten.

Vad är du rädd för? Allt, om man ska förenkla. Spindlar, mörker, ensamhet, att tappa kontrollen, läskiga djur i skogen, getingar, folksamlingar, att gå ensam ute på kvällen, att något ska hända med Buster och så vidare. Listan kan göras lång, men jag är som sagt rädd för allt.

Gillar du berg- och dalbanor? Nej, och jag har aldrig gjort det.

Senaste …

Filmen du hyrde? The Social Network. Igår.

Filmen du köpte? Det var "Köp 5 för 100:-", och jag tror min sambo fick fyra filmer och jag en - Max Manus. Men den är bra. Rekommenderas om man av någon anledning tycker om norsk film eller andra världskriget-historier eller filmer baserade på sanna historier.

Låten du hörde: Inget hopp med Raubtier. Den är lika deppig som den låter.

Låten du laddade ner? Det är så pass många år sedan att jag inte har någon aning. Jag kör Spotify nu, och det är bra grejer.

Personen du ringde? Min granne.

Personen som ringde dig? Min sambo.

TV-program du såg? Nyheterna på svt. Eller typ Nyhetsmorgon.

Person du tänkte på? Jag tänker på massor samtidigt som jag skriver det här.

Favorit …

Låt: Har massor av favoritlåtar. Det varierar efter humör och dagsform. Just nu kan det vara Hjärteblod med Raubtier, bara på grund av formuleringarna i texten.

Sak att göra: Jag tror inte jag har någon favoritsak att göra. Kramas kanske?

Sport: Fotboll är bra, men jag är inte bra på det. Av någon anledning har jag fastnat för curling också, och jag har som mål att prova det någon gång i livet.

Kläder: Jeans eller klänning.

Film: Jag brukar svara Forrest Gump, men jag har många andra filmer som jag också älskar. Finding Neverland, The Lovely Bones, Les choristes och så vidare.

Bil: Favoritbil? Inte vår i alla fall, för den har dött på parkeringen. Batteriet är slut och stiften som sitter i generatorn och ska ladda batteriet är döda också.

Serie: Serie som i tv-serie eller tecknad serie? Jag har en soft spot för Rocky, Nemi, Herman Hedning och Zits om man pratar om comic strips, och tv-serier så är Futurama det bästa jag vet. How I Met Your Mother och Game of Thrones funkar också, men Futurama är bäst med hästlängder.

Har du någonsin …

Gråtit över en pojke? En i taget, ja.

Gråtit över en flicka? Jag tror det, ja.

Ljugit för någon? Ja, men jag försöker att undvika det. Frågan är var gränsen mellan att ljuga, modifiera sanningen och att undanhålla något går.

Varit i slagsmål? Med mina syskon, ja. Annars nej.

Blivit arresterad? Nej, aldrig.

Senaste …

Boken du läste? Läste ut eller påbörjade? Senaste jag läste ut var antingen Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams (för tredje eller fjärde gången) eller The Time Travelers Wife av Audrey Niffenegger. Senast påbörjade är Död tills mörkret faller av Charlaine Harris.

Personen du fick e-mail av? Person: En studievägledare som skrev världens mest kryptiska mail. Senaste mail jag fick: "Dina poäng på din senaste kurs har registrerats" för andra eller tredje gången.

Personen du fick brev av? Min syster på alla hjärtans dag, borde det vara.

Personen du fick sms av? Min sambo.

Gången hela din familj åt middag tillsammans? I julas? Vi ses inte allihopa så ofta.

En hunds drömmar.

2011-06-16T16:05:00.001+02:00

Här är en nyvaken hund. Jag har cyklat runt hela stan för att hitta medicin åt honom, och det gick ändå inte. Två och en halv timme åt skogen, men motion fick jag visserligen.
Något som faktiskt går mycket bättre, det är att skriva limerickar. Här är mitt mästerverk hittills:
Buster sprang och lekte på ängen
Drömde han underifrån sängen
Han pep och gnydde
När djuren flydde
För drömmen då miste poängen

Nu ska jag skriva ett par till innan jag gör middag.

Published with Blogger-droid v1.7.1

Stackars bebis.

2011-06-13T20:02:00.002+02:00

I fredags fick Buster mycket riktigt komma hem. Lilla bebis var alldeles chockad och verkade inte förstå att det var jag och min sambo och min faster som kom och hämtade honom. Han var väldigt försiktig och verkade rädd när vi hämtade honom. Sedan åkte vi hem och han verkade inte vara superpigg, utan somnade på min mage när vi hade badat honom.

Men, glädjen och myset varade inte för evigt. Igår fick vi åka in med honom eftersom han började må illa igen. Det var mindre hemskt att lämna honom den här gången, men det var jobbigare att åka in. Förra vistelsen landade på nära 18 000 kronor för veterinärvård. Och även om han är försäkrad så måste vi ju stå för en del. Och försäkringsbeloppet täcker bara kostnader upp till 25 000 kronor, så allt utöver det måste vi stå för själva.

Det jobbiga i situationen är att min sambo är arbetslös och jag student, och även om jag sommarjobbar just nu så kommer första lönen inte förrän om två veckor. Så de kronor som är kvar på kontot just nu är lätträknade. Och ännu jobbigare blir det eftersom Buster ligger inne nu och ska undersökas mera. Med tanke på att förra veckans nota slutade på 18 000 känns det som att de resterande 7 000 kommer att försvinna i ett nafs, och sedan får vi gå på banken och ta ett lån för att få tillbaka honom. För om man inte betalar för vården och hämtar honom inom en vecka efter att de sagt att man får göra det, då flyttas ägandeskapet över till djursjukhuset. Jag förstår det, men det är lite opraktiskt eftersom money are scarce för oss just nu.

Så om någon som läser det här har ett jobb över till ett 23-årigt språkgeni som har kassavana och är bra på att hantera folk, eller en 22-åring som inte är rädd att jobba med händerna och ta i så att man baxnar av att se på, då får ni hemskt gärna lämna en kommentar så kontaktar jag er med mer information än att jag heter Barbie och bor i Barbieville. Vi kan, en av oss eller båda två, komma på intervju imorgon, alternativt redan ikväll, beroende på var jobbet finns. En förmån med att anställa en eller båda två av oss är att vi kan ta med Buster på jobbet så får ni klia honom på magen eller fråga honom saker så svarar han med att flåsa eller se förnärmad ut.

Allvarligt talat, om någon har ett jobb åt mig eller min sambo, hör av er. Vi kan flytta, och vi kan jobba när som helst på dygnet om det krävs.

Så länge jag får pengar så att jag kan få hem min bebis från veterinären.

Jag önskar mig min hund.

2011-06-09T21:52:00.002+02:00

Buster får komma hem imorgon! Han mår bättre och klättrar tydligen upp i knät på de snälla veterinärerna som matar honom, vilket måste betyda att han är återställd. Imorgon får vi hämta honom så snart de ringer på förmiddagen och säger att de gått ronden och pratat med försäkringsbolaget (så vi slipper betala 20 000 för att få ta hem honom utan bara en del av det). Veterinären jag pratade med idag sa att vi hade kunnat få ta hem honom idag, men att det fortfarande var liiiite tidigt. Då sa jag: "Rekommenderar du att han stannar en natt till så får han göra det. Då pussar jag på honom hela helgen istället." Och det skulle jag få.

På tal om helg. Det är skönt att känna att man får ha helg, och vara ledig när man kommer hem på kvällen. Jag älskar att jobba, och jag älskar mitt jobb! Tanken kittlar i huvudet om att påpeka att om de skulle råka behöva någon som jobbar på det här projektet i höst också så gör jag gärna det. Det är verkligen underbart. Projektet går ut på att låta företag och forskare komma i kontakt med varandra så att de kan hjälpas åt med att göra samhället till en bättre plats. Och med en purfärsk kandidatexamen i ryggen så känns det fantastiskt att veta att allt man lärt sig på universitetet faktiskt går att använda i "den verkliga världen" som jag och min kollega har börjat kalla det här vi befinner oss i helt plötsligt. (Vi tog examen samtidigt, hon och jag.)

Nej, jag är verkligen inte sugen på att fortsätta plugga till hösten nu. Men att avsluta mina studier innebär att jag måste flytta från studentlägenheten vi hyr nu och istället leta efter "en riktig lägenhet". Och det känns ju inte alls bra med tanke på att det är bostadsbrist överallt just nu.

Fast just nu så ligger mitt fokus på att hämta hem Butten imorgon, och så pussa på honom tills jag inte orkar mer utan somnar med honom i famnen. Sedan vakna och pussa lite till. Sedan kanske vi bakar något gott eller gosar ner oss i soffan och ser en film med djur i som han kan titta på. Naturprogram brukar han se på ibland, och spännande filmer där hundar är med och skäller. Jag tycker det är djupt fascinerande, precis som den gången katten hemma hos mamma och pappa satte sig på tv-bordet, så långt ut på kanten som gick, allra närmast tvn. Där satt hon och tittade på en dokumentär om hundar, deras anatomi och utvecklingen de gått igenom sedan de domesticerades. Jag skrattade så jag nästan dog den gången. Men jag har inte sett Buster titta på dokumentärer om katter än.

Vi kanske ska gå och hyra Som hund och katt när jag tänker efter. Buster borde älska den.

Jag saknar honom så det gör ont. Värst är det att vakna på morgonen och titta ner på golvet bredvid min sida av sängen. Där brukar han alltid ligga i sin bädd och sova och se så liten ut. Eller så ligger han platt på mage och snusar och sover. Eller så stirrar ett par stora, mörka ögon upp på mig och så piper han lite sorgset eftersom han är ensam. Då får han komma upp i sängen eller så skyndar vi oss ut på kisspromenad. Men nu är det bara tomt där på golvet. Ingen hund alls. Ingen som ligger på golvet bakom mig när jag diskar eller lagar mat. Ingen som följer efter mig som ett plåster när jag ska på toa eller bara gå och göra något i ett annat rum. Ingen som sitter i mitt knä med tassarna på skrivbordet och tittar på dataskärmen och försöker förstå varför jag tycker den är mer spännande än honom.

Bara tomt och ensamt. Fast jag har ju min sambo. Men jag har inte riktigt samma relation till min sambo som till min hund. Min lilla Butt är min gosegris och ger mig all uppmärksamhet jag möjligtvis kan önska mig. Nu när han är på spa (som min faster benämnde det eftersom han slapp undan operation) så måste istället min sambo underhålla mig. Så jag petar på honom och leker samma lekar som jag och Buster brukar göra. Av någon anledning så tycker Buster bättre om Bus-myggan än min sambo gjorde, fast han skrattade igår när han var så trött att han knappt kunde stå. Buster springer som en tok och ska bita mig i fingret som är Bus-myggan.

Jag längtar till imorgon. Längtar, längtar, längtar.

Var är valpen?

2011-06-08T16:53:00.001+02:00

Min och Busters favoritlek har tappat glansen nu när jag faktiskt måste vara ifrån honom. Jag letar efter honom konstant, och när jag kom hem och bara möttes av min sambo i dörren så värkte hjärtat. Lilla Pipster var inte där. Inga små tassar mot mitt knä och ledsna ögon som säger "Mamma, lämna mig aldrig igen!".
Det där som hade fastnat i magen igår är försvunnet idag. De hittar det inte. Mest troligt är det en sten som han ätit på en promenad, och en sten försvinner inte när man tittar åt andra hållet. Inte särskilt ofta i alla fall.
När jag pratade med veterinären för tre timmar sedan snart skulle de leta efter "mineralet" som ofinns. Han skulle sövas och så in med en liten filmkamera och ett mikroskopiskt filmteam som letar efter stenen. Som i Scrubs när JD föreställer sig att Turk letar efter en tumör av guld i sann Indiana Jones-anda. Det är så jag ser det här också.
Jag väntar på att kirurgen ska ringa och säga hur det gått nu. Säga om de hittat det förbannade mineralet och kanske till och med plockat ut det. Man kan ju önska. Jag saknar i alla fall min bebis. Bara att krypa ner i soffan med Butten bredvid, eller kanske spela tv-spel med en hund i knät som ska smaka på handkontrollen. Eller en bitter liten lurvboll som fnyser och vill ha någon att leka med.
Nej, jag kanske borde distrahera mig med disk och tvätt. Han får ändå inte komma hem ikväll, så jag kan lika gärna låta den här dagen passera. Eller göra den lite mer produktiv än att sitta på jobbet och stirra på dataskärmen tills man ger upp och spelar sudoku en stund för att tänka på annat. Och om jag verkligen vill tänka på annat så behöver någon städa toan.

Published with Blogger-droid v1.7.0

Fan också.

2011-06-08T08:15:00.001+02:00

Igår eftermiddag mådde Buster inte bra. Han åt mat och ögonblicket efter så kom den upp igen. Jag ringde djursjukhuset och de sa åt oss att komma in med honom. Efter någon timme konstaterade de att något fastnat i magen på honom. Något han ätit som han inte borde ha ätit.
Lilla skrutten blev inlagd och så blev vi tvungna att spendera första natten i hans liv ifrån varandra. Min sambo och jag grät igår. Av rädsla, oro och ovisshet. Men det är duktiga veterinärer som jobbar där, så det kommer ordna sig. De kommer fixa honom.
Idag ska jag på jobbet. Egentligen ska jag vara där om en timme, men jag får se hur det går. Jag har inte ens klivit upp än.
Jobbigast just nu är att så mycket av vardagen kretsar kring Buster, att nu vet jag inte vad jag ska göra eller var jag ska ta vägen. Gå ut på kisspromenad och ge honom vatten och mat, det går inte nu. Han ligger med dropp på sjukhuset.
Så, hur såg mina morgnar ut innan jag skaffade hund? Hur gör man för att ta sig på jobbet när man inte ens tar sig upp ur sängen? Hur kommer det gå för Butten?

Jag har ont i magen.

Published with Blogger-droid v1.7.0

Sommarväder.

2011-06-07T14:03:00.002+02:00

Igår kände jag mig som en bitter människa, men idag är allt världen gjort förlåtet. Det är trettio grader varmt i skuggan och jag har haft min första dag på jobbet.

Imorgon är det jobb igen och det varma vädret ska enligt de vädersidor jag tittat på fortsätta hela vägen till måndag. Jag njuuuuter! Buster njuter däremot inte. Han ligger bara och flämtar efter luft i hettan och jag misstänker att han längtar efter glass. Vi ska gå ut på promenad nu, sedan ska jag och husse åka och handla inför middagen idag. Grannen kommer på middag för att fira att vi tagit examen och att hon fyllt år förra veckan, så vi ska äta plankstek. Riktig sommarmat! :D

Nu ska jag gå ut med pinkmonstret och sedan åka och handla. Och köpa en Piggelin till hundkrypet så han överlever den här hettan. Jag lapar i mig iskaffe och har tunntunna klänningar på mig, då går det bra. Ganska bra i alla fall. Varmt är det oavsett hur mycket eller litet kläder man än har på sig.

Sommarlov!

2011-06-01T14:53:00.001+02:00

Nu har jag sommarlov, rent officiellt. I måndags var det diplomering som avslutning på mitt program. Det var trevligt, och jag fick mitt diplom som vid tillfälle ska ramas in och hängas upp på väggen.
Just nu hänger istället min examenspresent på väggen. Och på vardagsrumsbordet står en jättebukett med rosor. Familjen har precis åkt och det känns lite tomt, lite sorgligt och lite ensamt.
De är en speciell skara, min familj. Ibland vill jag skrika åt dem, ibland vill jag bara hålla om dem och aldrig släppa taget. Just nu känns det mest som att jag vill springa efter och följa med. Men det går inte, för jag är sjuk.
Mitt projekt för dagen är att vila mig frisk med hjälp av Härskarringen-trilogin. Extended dvd version. Om jag hade orkat hade jag gjort någon form av snacks, men nu blev det bara en kopp te och punschrullarna som blev över när vi fikade igår.
Nej, jag ska fokusera på filmen nu. Den har hunnit till Bilbos kalas, och det är bästa delen.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Udda fobier.

2011-05-26T13:55:00.001+02:00

Jag är rädd för många saker. Här följer en lista över några som aktualiserats på senare tid:
Att pumpa cykeln. Efter att ha varit med om en olycka där munstycket på pumpmojängen släppte och piskade runt på mig en stund så vågar jag inte göra det längre. Det upptäckte jag idag.
Spindlar. Det gick en sån där äcklig med långa ben och liten kropp efter väggen i köket igår kväll. Jag skrek en lång stund innan min älskade sambo kom till min undsättning och mördade monstret.
Rivjärn. Nästan undantagslöst så skadar jag mig på rivjärnet varje gång jag använder det. I början av veckan bakade jag citronpaj och min tumme fick en rejäl omgång.
Bilar. Att sitta i dem eller gå förbi en bil är helt enkelt skitläskigt.
Lastbilar. Se ovan och lägg till vinddraget som blir när de susar förbi i dubbla den tillåtna hastigheten.
Människor i maktpositioner. Min lärare skickade ut en lista på restuppgifter och min var dubbelt så lång som jag kunde gå med på. Lyckligtvis löste det sig, men jag har haft otur med lärare tidigare.

Det är allt som varit bara den senaste veckan. Den här listan kan göras myyyycket längre. Nu ska jag äta lunch innan jag dör och sedan försöka plugga. Blä.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Marängerna som inte finns.

2011-05-24T00:03:00.003+02:00

Ikväll bestämde jag mig för att baka citronpaj eftersom mina tjejkompisar kommer hit imorgon på fika. Det började med att min tumme blev söndertrasad på rivjärnet. Som vanligt. Jag kan inte titta på rivjärnet utan att skada mig, så jag förstår inte varför jag ens försöker. Sedan var sockret slut när jag skulle koka citronkrämen. Jag löste det med att hälla i ett par sockerbitar i smeten och vips var den helt perfekt. Problem nummer två uppstod för en stund sedan när min sambo lyfte i en kanna med äggvitor och frågade vad det var.

- Maränger, svarade jag.

- Utan socker?

- Nej, man häller i socker när man vispar upp dem.

- Men vi hade väl slut på socker?

Darnit. Det hade vi ju. Så vad gör man då? Jo, man börjar med att fråga grannen. Men grannen är inte hemma och svarar inte på sms heller. Då skiter man i det, ställer in äggvitorna i kylen och bestämmer sig för att det är morgondagens problem. Imorgon kan jag gå och köpa socker och vispa maräng, och sedan grädda det i ugnen så det hinner svalna innan tjejerna kommer hit.

Det är bara så typiskt att jag tittat på sockerpaketet i flera veckor och tänkt "Nej, jag måste komma ihåg att köpa socker nästa gång jag handlar" och det har ju såklart inte hänt.

Andra saker som inte har hänt:

Jag är fortfarande inte klar med plugget, men det börjar likna något nu.
Buster är halvklippt. Eller, klippt för två månader sedan, slarvigt, och nu ser han långhårig ut igen. Så jag måste klippa honom innan helgen.
Min klänning som jag ska ha på min examen om en vecka är inte omsydd. Det är för kort eftersom jag tydligen är alldeles för lång, eller åtminstone över genomsnittet. Och min faster som skulle hjälpa mig är dödsförkyld nu.
Jag tänkte försöka klippa mig så mitt hår slutar vara tvåfärgat och blir min vanliga halvblonda färg. Men det är inte kul att klippa sig bara på grund av det när frisören är en terrorist som klipper tio centimeter över hela huvudet när man sagt att man vill toppa sig.
Mitt hår har fortfarande inte växt ut och blivit långt och vackert än. Det räcker bara till axlarna och ser dötråkigt ut eftersom min naturliga hårfärg är någonstans mellan halvblont och heltråkigt.

Nu ska jag skriva de sista hundra orden på min restuppgift, sedan ska jag hälla citronkrämen i pajskalet och låtsas som att den är färdig. Sedan blir det sängdags, tror jag. Min kropp säger emot eftersom det inte blivit ens i närheten av tillräckligt mycket sömn de senaste veckorna.

Värst av allt är att jag måste gå på ica imorgon och handla socker innan jag hunnit ta min morgondusch. Jag går dit med Buster på morgonpromenaden, och då har jag knappt hunnit vakna, och definitivt inte duschat och ätit frukost. Och jag hatar verkligen att gå ut oduschad och osminkad. Min syster skäller på mig för att jag borde lära mig göra det (eller gjorde det förut i alla fall) och min sambo bara skakar på huvudet och förstår inte varför jag gör så stor sak av det.

Jag går ju ut med hunden i skitigt hår och helt utan smink, kan man inte få lite uppskattning eller åtminstone lite moraliskt stöd för det? Jag är skadad och vet om det. Det går inte göra något åt. Precis som med mina maränger som ofinns, på grund av det tomma sockerpaketet.

Älskade sommar.

2011-05-23T14:03:00.001+02:00

Bästa sommarmaten:
En kvarts vattenmelon
En bit fetaost (helst Apetina)
Bladpersilja (i kruka)

Dela melonen i små fyrkanter, 1-2 cm stora. Lägg på ett fat eller i en skål. Smula över fetaost. Lägg persiljan i bitar ovanpå. Ät dig less.
Jag försökte äta mig less förra sommaren, men fick ge upp när de slutade sälja melon för säsongen. Det är läskande och gott på varma sommardagar och perfekt tröstmat när det är mulet och tråkigt ute. Idag är det alternativ två, plus en start på sommaren.
Bara en vecka till min examen, så jag ska göra sista rycket nu.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Konsten att vifta på tårna.

2011-05-19T17:12:00.001+02:00

Ikväll är jag äntligen ledig. Här på bilden ser ni till och med hur jag ligger på sängen och viftar på tårna.
Någon gång relativt snart ska jag kliva upp och bada Buster. Jag har inte sagt det till honom än, men torsdag är badardagen, så han borde veta det. Eller så spar jag det till imorgon. Jag får se.
Det är bäst att njuta av ledigheten fullt ut, för imorgon är det plugg igen. Tre restuppgifter till som ska göras, antagningsprov på lördag och så ett fem minuter långt hyllningstal som avslutning på mitt kandidatprogram. Ikväll ska jag fika med en kompis och kanske gå på standup, sedan hem och kramas med min karl en stund när jag ändå har tid. Kanske titta på en fransk film för att göra ett slag för antagningsprovet. Utan text på filmen. Det är bästa träningen. Eller med fransk text, det är också bra.
Nej, upp och göra något bra nu så jag får middag innan jag åker på stan. Får och får, jag blir väl tvungen att laga den först bara. Älgfärsbiffar och mandelpotatis - riktig norrländsk mat. Glass med varm hjortronsylt på det, då hade det varit på riktigt!

Published with Blogger-droid v1.6.9

Plugg till hjärnan smälter.

2011-05-18T20:56:00.001+02:00

Jag sitter och skriver uppsats idag också. 1335 ord av 1600-2000 är jag uppe i. Bara lite till, sedan en smart avslutning, en klyftig sammanfattning och påfyllning med teorin, sedan är jag klar. Men just nu känns den stunden långt bort.
Det blev inte mycket sömn natten till idag, och det lär inte bli mycket mer inatt. Jag kan ha drullat runt på stan istället för att skriva uppsats. Men jag hittade en skitläcker leopardmönstrad klänning som jag ska ha på mig till jag dör i den. Time well spent med andra ord.
Nej, de sista sjuhundra orden nu, sedan poppar jag champagneflaskan. Eller lägger mig och sover. Vilket som funkar fint.

Published with Blogger-droid v1.6.9

Att vara stolt över det lilla.

2011-05-17T17:09:00.003+02:00

Jag har problem. I måndags (förra veckan) skulle jag ha skickat in ett utkast på min uppsats i retorisk analys. Det gick inte så bra, eftersom utkastet blev alldeles för kort. Så jag har restuppgift på det och måste skicka in det så snart som möjligt. Helst senast igår.

Men, istället för att göra det fick jag ett mindre sammanbrott och umgicks med grannen istället. Se gårdagens inlägg för de eskapaderna. Vi såg förresten första avsnittet i nya serien Game of Thrones, min karl och jag. Det verkar vara en ganska intensiv serie, bra men lite för våldsam och splatter för min del. Men jag kommer nog se den ändå. På ren tjurighet. Jag lyckades ju se Spartacus, så varför inte den här?

Idag hade vi improvisationsövningar på seminariet. Fruktansvärt kul! Vi kom dit och fick olika roller vid en bröllopsmiddag. Jag var brudens far, Karl von Silfvernånting. Det gick bra, jag fick in lite pikar gentemot de övriga bröllopsgästerna och fick ett par tillbaka. Kul var det, i alla fall. Och så skulle vi hålla spontana hyllnings- eller smädelsetal om olika saker. Jag skulle hylla vintern. Det är helt emot mina principer, men det gick bra ändå.

Och på tal om saker jag gjort bra idag - jag gick på vårdcentralen och tog det där förbannade blodprovet innan jag skulle på skolan. Fyra rör, helt utan förvarning. Jag hade väntat mig ett, max två. Så jag gick därifrån, darrig och smått panikslagen, men ändå lite stolt över att jag lyckades. Han som tog proverna var hur bra som helst, för när jag sa att jag var stickrädd så sa han: "Ja, men då får du bebisnålen!" Och bebisnålen var bra. Jag har inte ens ett blåmärke nu, vilket jag hade förra gången. Det vart stort som en femkrona och lika blått som blodådern i flera dagar. Nej, han med bebisnålen är min favorit just nu.

Nu ska jag skriva den förbannade uppsatsen och sedan titta på How I Met Your Mother - säsongsavslutningen. Förhandsgissningarna visar på att det är idag det händer. Idag träffar han sina barns mor. Men eftersom de har kontrakt för en säsong till (tror jag) så kommer nog något gå fruktansvärt fel, och så kommer jag skratta för att de drar ut på det så att det bara blir pinsamt.

Nu är det kört.

2011-05-16T23:22:00.001+02:00

Jag har pluggat som en idiot de senaste två dagarna och jag är millimeter ifrån ett sammanbrott. Min sambo är sjuk (eller har ätit något riktigt galet, för bra har han inte mått) så han har bara sovit och försökt hålla fast sig i bäddsoffan för att inte dö. Min faster är bortrest och familjen förstår inte hela grejen med universitetsstudier, så jag känner mig ganska ensam och hjälplös just nu.
Men jag har hittat lite tröst i min granne. Buster och hennes hund är bästa kompisar, så vi har umgåtts en del på sistone. Idag satt jag hos henne i två timmar och drack te och pratade om allt annat än plugg. Det är så jäkla skönt att ha en tjejkompis att prata med om allt. Pojkar är bra att ha, men det finns saker som är svårt för dem att förstå.
Ikväll har jag ont i magen för att jag stressar så förbannat, eller så är det för att jag inte ätit på länge. Hur som helst har jag alldeles för mycket att göra. Jag har skickat in två uppgifter igår och två idag. Så nu har jag bara fyra saker kvar. En uppsats, och en jäkla massa mindre uppgifter.
Och jag vet inte hur jag ska hinna det. Allt ska helst göras nu direkt, och det går inte. Jag försöker prioritera de viktigaste, men då hjärnen låser sig övergår jag till de lättare. Och då får jag panik eftersom jag inte gör det jag borde göra. Jag vet att jag bara borde fokusera på en sak och skita i de andra, men min stressade hjärna kan inte göra det.
Usch, jag ska gå och äta en macka eller något nu och ta paus. Typ duscha och gå och lägga mig. För mer plugg kommer jag inte att lyckas med ikväll. Busters bästis råkade ut för en incident och höll på att kvävas när jag var där, så jag är fortfarande ganska chockad. Det var fruktansvärt hemskt. Han slutade andas och höll på att somna. Usch, både jag och hans matte fick panik, men det löste sig. Han skuttade runt och lekte en stund senare som vanligt. När jag kom hem satte jag mig med Buster i famnen och pussade på honom en stund och berättade för honom att han är min älsklingshund.
Ibland får man perspektiv på saker och ting. Otur bara att det aldrig kan vara trevliga saker som får en att tänka.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Så var den helgen förbi.

2011-05-15T22:28:00.002+02:00

Det är söndag kväll. Hockeysöndag. Min sambo sitter och tittar på en dålig stream av vm-finalen på datorn. Sverige möter Finland. Han hejar på Sverige, så jag bestämde mig för att heja på Finland eftersom de kan få behöva känna att de är bra på något eftersom de aldrig lyckas i Eurovision utom när de skickar Lordi. Och eftersom min käre precis lärt sig några nya ord (jag har dåligt inflytande) så kallade han mig för landsförrädare och quisling.

Jag hämnades genom att kalla Buster frispel i lägenheten (200 knyck från ena änden till den andra) för ärevarv och skrek HEJA FINLAND! så nu är vi typ osams. Min sambo pratar i alla fall inte med mig.

I helgen var det meningen att jag skulle plugga som en idiot för att hinna ikapp med all skit jag inte gjort under terminen. Det slutade med att jag inte gjort ett skit förrän idag klockan tre. Och då satt jag och pillade på en franskatext i tre timmar innan jag tyckte jag var färdig och skulle skicka in den. Då märkte jag att det mesta jag suttit och bråkat med var sådant som redan var rättat men som av någon anledning fortfarande var skrivet i arga, röda bokstäver. Så jag ändrade tillbaka och skickade in. Så förhoppningsvis är jag snart godkänd på franska B. Som jag läste klart för tre år sedan egentligen. Jag är en tragisk typ.

Teatern i fredags var helt makalöst bra. Jag satt och flinade och sjöng halva pjäsen, och sedan studsade jag hela vägen hem. Tydligen är jag trevligare att umgås med då. Dessutom hade det regnat lite, ett par skvitterdroppar så asfalten var svart. Det lockade fram massa grodor, så jag och Buster hade skitkul på vår promenad/grodsafari. Enda problemet var att min grodrädda faster följde med på promenad, så varje gång jag såg en groda och skrek TITTA! så fick jag snabbt fylla på med INTE! eller ÅT ANDRA HÅLLET! för att inte hon skulle få panik eller svimma eller något. Men annars gick det bra.

Idag har det också regnat. Så när jag och Buster gick ut så var det dags för snigelsafari. Vi gick ut med grannhunden också, så jag gick och försökte övertyga två små nyfikna hundar om att sniglar inte alls är spännande djur och att man absolut inte ska äta på dem. Det gick förhållandevis bra. Inga sniglar blev uppätna eller kidnappade. Vad jag kunde se.

Nu ska jag gå på promenad till Ica och köpa Midsomer Murders så jag slipper sova inatt. Näe, jag ska inte titta på det ikväll, utan jag ska snart gå och sova. Imorgon ska jag gå en ödespromenad till vårdcentralen och ta blodprov. Det kommer gå bra, men det känns åt helvete. Jag är livrädd för blodprov och stick.

Blä. Nu går jag ut.

En sjuklig jakt på hund.

2011-05-12T21:21:00.000+02:00

Idag tror jag att jag är frisk. Åtminstone känns det så, stundtals. Jag vaknade utan väckarklocka och utan pipig hund strax efter nio, klev upp och ungefär tre sekunder senare insåg jag att det skulle bli en varm dag. De här senaste dagarna har varit obehagligt varma nästan. Närmre 30 grader i skuggan. Och jag som har lätt att svettas har haft ett helvete. Det är ingen idé att försöka klä sig i något annat än det som andas bäst och tål att tvättas. Så att se snygg ut har jag gett upp tills vidare.

Det var meningen att det skulle regna idag, men det var visst en lögn. Jag har inte sett en enda regndroppe. Det är lite synd, för jag tycker verkligen om när det regnar. I lagom mängd, förstås. Och inte när jag behöver gå ut med Buster. Han tycker inte om regn. Så han vägrar. Oavsett hur pinknödig han egentligen är. Nej, regnar det så står han kvar under tak och tittar argt på mig.

Jag blev förresten fruktansvärt sugen på att skaffa en hundvalp till igår kväll. Vi gick ut med Buster och träffade på en fyra månader gammal valp som bor i huset bredvid oss, som var delvis samma ras som Buster. Och hon var såååå sööööt! Så nu har jag börjat kalla Buster för "gamla hund" och tjatar på min sambo att skaffa en hund till. Han sa något om att ha råd först (små hundar är äckligt dyra), så jag driver en kampanj för att vi ska sluta äta, då kommer hundvalpen att kunna flytta hit typ nästa månad. Jag måste bara hitta den först.

Nej, en hund till får vänta tills Buster blivit lite vuxnare. Typ ett år till. Då hinner jag spara massor av pengar och dessutom flytta till en lägenhet där det ryms två hundar. Hoppas jag.

Nu måste jag verkligen börja plugga så jag hinner innan min deadline imorgon. Dessutom ska vi gå på teater imorgon, min sambo och jag. Och om tid finns ska jag jobba undan lite plugg. Så jag kanske får vara ledig en stund i helgen. Förra helgen var jag ledig massor, och det måste rådas bot på nu. En uppsats och tusen restuppgifter ska göras, förutom den uppgift som ska in imorgon.

Och allt detta bara för att jag ska ta min examen om två veckor drygt. Helt galet. Att man kan ta examen istället för att bara plugga planlöst.

Bakslag.

2011-05-09T22:13:00.001+02:00

När jag tagit mig hemifrån i förmiddags, med någon form av pm inskickat (med 850 ord, varav åtminstone några var mina, resten lånade) så insåg jag att jag inte mådde bra. Efter en timmes möte och en stund på stan med min faster blev jag bara ännu mer övertygad. Så när jag till slut ramlade in genom dörren hemma så hamnade jag på sängen där jag somnade. Min stackars sambo försökte väcka mig flera gånger för att jag skulle titta på pannkakssmeten eller duka bordet, men jag bara somnade om direkt. Om jag ens vaknade ibland.
Och nu inser jag att jag nog har närmare 38 graders feber. Åtminstone känns det så. Jag kokar och brinner, och varje millimeter av kroppen värker. Hur jag ska lyckas ta mig till skolan imorgon för att hålla mitt tal återstår att se. Och hur jag ska kunna stå upp för att göra det. Usch. Jag ska nog sova nu.
Nej, sovandet får vänta en liten stund. Först ska jag fika och titta på Sex and the city. Med ett öga i alla fall. Efter det blir det sova.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Någon måste hålla ett öga på tidsplaneringen!

2011-05-09T08:20:00.003+02:00

Det var ingen som hade berättat för mig att jag har en deadline idag klockan 12. 800 ord på min retoriska analys ska ha skickats in för att jag ska få godkänt på uppgiften och kunna fortsätta med mitt liv. Hittills har jag hunnit 209, och det är tre och en halv timme kvar att skriva.

Jag har ont i magen av stress, för jag hade annat att göra i veckan förutom att sitta och skriva på en fruktansvärt tråkig retorisk analys. Om tre veckor är det dags för min examen, och för att få ta den måste jag hinna skriva andra uppgifter och prioritera över den här uppsatsen och talet jag ska hålla imorgon. Och det går inte ihop.

Det är nog dags att sätta sig och skriva som en galning nu. Jag fick åtminstone ett par timmars sömn inatt, så det borde inte vara helt omöjligt att trycka fram ytterligare 600 ord innan jag måste iväg på ett möte och fixa massa andra ärenden på stan.

Apati av värsta slaget.

2011-05-07T10:55:00.001+02:00

Jag hade en jobbintervju igår. En av 600 sökande var jag. En av få som blev kallade på intervju. Tre platser slåss vi om, med chans till förlängning och heltidsjobb i höst. Och nu är jag rädd att jag var för nonchalant och oförberedd och kommer bli nobbad på grund av det.
Och som om inte det var nog fick jag en uppenbarelse igår och insåg att det är tre veckor kvar till min examen. Tre små veckor då jag måste komplettera min gamla franskakurs, göra restuppgifter från den här terminen och hinna med det som kommer, samt ansöka om att få ta examen.
Jag blir så stressad att jag får panik. Sedan blir jag apatisk och bara sitter och stirrar på en fläck på väggen och försöker komma på hur jag ska lösa det. En sak är i alla fall säker: Det är inte genom att sitta här som saker och ting kommer att lösa sig.
Om jag bara klev upp, stoppade i mig lite frukost och började plugga, då skulle jag ha energi att göra åtminstone hälften av det som måste göras. Innan kvällen skulle hälften av mina nojor vara försvunna. Om jag hittar en fransman eller fransyska så skulle alla mina problem vara lösta på nolltid. Jag har några på msn, så jag tror jag ska använda mig av dem en stund i helgen. Då kommer allt vara fixat innan måndagsmorgonen gryr.
Min förkylning har vänt på riktigt nu. I torsdags vaknade jag och kunde andas och prata. Igår var jag pigg och på fötter nästan hela dagen, och idag är min nästäppa försvunnen. Efter helgen kommer jag kanske till och med vara nästan frisk. Det enda som återstår är den eviga kampen med mina visdomständer. Det är en som är på väg ut just nu, och det gör så ont att jag knappt kan prata, plus att hela kinden är svullen. Tungan också, för den delen. Jag är helt handikappad. Och allt jag kan göra är att ta en ipren och vänta på att den ska sluta växa. Tålamod är en dygd, men inte något jag är särskilt begåvad med.
Nej, nu ska jag äta frukost (brunch, whatever) och sedan plugga. Om jag gör hälften av sakerna som ska göras nu direkt, då får jag spela Star Wars sedan. Jag är en sith och får mörda soldater med kraften. Kasta dem över kanten eller strypa dem långsamt. Perfekt avkoppling och meditation.

Jag är en sjuk människa.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Panik.

2011-05-05T22:28:00.003+02:00

Skit också.

Den 21a maj är det antagningsprov till programmet jag sökt, och jag behöver en jäkla massa fransk-svenska, svensk-franska och fransk-franska lexikon. Och alla är hos min syster som lånat/hyrt dem för terminen.

Alternativen lyder som följer:

A. Be henne posta dem så att jag får ha dem i två-tre timmar och hon eventuellt inte klarar sina tentor.

B. Beställ nya för en mindre förmögenhet och hoppas på att det inte ruinerar mig.

C. Spring in på biblioteket och stjäl dem, för det finns bara referensexemplar att få tag på i den här förbannade staden.

Jag velar just nu friskt mellan alla tre alternativ och vet inte riktigt vilket det blir. Och jag som hade tillräckliga problem med att försöka bli frisk och bestämma mig för i vilken stad jag vill jobba i under sommaren. Satsa allt på ett servitrisjobb i min hemstad där jag får jobba sena kvällar och vara nära familjen eller ett kassajobb i min nya hemstad där hunden måste vara ensam hemma hela dagarna och jag blir tvungen att betala en förmögenhet i bensinpengar för att kunna gå ut med honom på lunchen. Blä.

Det här är jobbigt. Jag ska nog bara fika och lägga mig nu. Imorgon ska jag till vårdcentralen för att träffa min läkare och ta reda på vad som är fel med mig. Inte i förkylningsväg, utan med resten av mig. Sedan ska jag på intervju. Jobbintervju. Det är fortfarande lika hemskt som första gången, det blir inte bättre.

Usch, nu har jag ont i magen. Sååå mycket att tänka på. Jag ooooorkaaaar iiiiinteeee!

Sjuk, sjuk, sjuk.

2011-05-04T22:24:00.002+02:00

I två dagar utan röst försmäktar jag i denna lägenhet.

Det är fruktansvärt jobbigt att inte kunna prata. Jag pratar visserligen ändå, men det hörs inte särskilt mycket. Det är raspig röst eller viskningar som gäller. Dessutom är jag fortfarande febrig. Det är underligt hur trött man blir av det. Jag sov länge i morse, gick ut med Buster och sedan gick jag och la mig igen och sov till halv två. Och nu är jag trött igen.

Egentligen vore det lika bra att ge upp och gå och lägga sig, vilket jag tänker göra så snart jag tagit mig upp ur soffan. Först ska jag bara skriva klart det här inlägget. Och kanske titta på det sista på filmen på tv. Och så borde jag skriva klart restuppgiften som jag börjat på. 344 ord än så länge, och då har jag skrivit allt jag kunnat tänka mig, och det fattas ändå massor. 800-900 ord är gränsen. Det är sjukt frustrerande. Och det märks nog ganska tydligt att jag inte uppskattar texten jag försöker skriva om. Problemet är att jag inte vet om det är texten eller tjejen som skrivit den jag tycker illa om. Jag har alltid trott att jag är en neutral och snäll människa, men det har motbevisats under mina retorikstudier.

Nej, jag är nog en hemsk människa ändå. Men förhoppningsvis är jag fortfarande så pass snäll och fin att universum bestämmer sig för att jag förtjänar att bli frisk nu så jag kan fara på min arbetsintervju på fredag. I värsta fall trycker jag i mig smärtstillande/febernedsättande och knaprar halstabletter hela intervjun. Andas kan jag åtminstone göra nu sedan jag upptäckte nässpray. Otrivin är för övrigt lika bra som på reklamen. Den med elefanten som har en knut på snabeln, och så använder han Otrivin och vips kan han andas igen. Precis så känns det varje gång jag använder den. Som att knuten på snabeln försvinner direkt. Men det svider som tusan.

Nu ger jag upp. Skrivandet får vänta till imorgon. Då ska jag även ge tvätten ett försök. Om jag kan stå på benen och alla idioter kan hålla sig borta från tvättstugan. Annars tar jag allvarligt min tvätt och åker till min faster och tvättar. Hon har åtminstone en bokningsbar tvättstuga.

Läsa lus(t)en av sig.

2011-05-04T01:37:00.001+02:00

När jag var yngre läste jag jämt. Tjocka fantasyböcker på hög som bara försvann, en efter en. Min pappa brukade gnälla på mig och mina syskon och säga att vi skulle göra något vettigare med vår tid än att läsa. Han kunde lika gärna ha ridit i strid mot väderkvarnar. Jag, mina syskon och min mamma har läst kopiösa mängder medan pappa envist hävdat att den enda bok han behövt läsa sedan han gick ut skolan är Bibeln.
De senaste dagarna minns jag hur mycket tid jag egentligen spenderat i en fåtölj med en bok i famnen. Hur många tusen sidor jag bläddrat mig igenom för att hamna i okända världar och lära känna karaktärer att identifiera sig med. Jag upptäckte The Time Traveler's Wife. En fantastisk kärlekshistoria som trotsar alla logiska regler, men som ger hopp och får åtminstone mig att försöka uppskatta nuet mer. Jag för just nu en kampanj för att få min sambo att läsa den, men det har haft varierande framgång tidigare. Han läste en variant av deckare, Utan ett ord som jag rekommenderade, och har börjat på Liftarens guide till galaxen, ännu en bok jag rekommenderat.
Jag är för trött för att komma på något mer att skriva just nu. Något smart och fyndigt om hur bra böcker får mig att må, hur mycket jag uppskattar deras sällskap, att återse vissa av dem som gamla, goda vänner, andra som korta bekantskaper man är glad att bara behöva träffa en gång. Harlequin-romaner som romantiska möten i natten, glömda lika snabbt som man vänt sista bladet i boken. Andra böcker där vissa saker bara fastnar och meningar ringer i huvudet för all framtid. Och så de sällsynta fallen där man tvingar sig till sista sidan bara för att fantasin inte ska göra saker och ting värre än de är i boken.
Nu ska jag verkligen sova. Jag hade tänkt ligga i sängen innan elva, men det gick som det gick. Det går åtminstone ganska bra att andas just nu. Apotekets receptfria läkemedel har räddat mitt liv - nässpray, halstabletter med lokalbedövning och feberdämpande/smärtstillande verkan. Jag är inte i paradiset, men någonstans där det går andas och det bara gör lite ont. Förhoppningsvis försvinner den torra känslan i halsen med lite mer vatten, sedan kan jag slumra en stund innan imorgon börjar på riktigt.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Frukt-ansvärt gulligt!

2011-05-01T13:28:00.001+02:00

Jag ligger i sängen och är förkyld idag. Som sällskap har jag Buster och de sista 20 sidorna i Liftarens guide till galaxen. Buster äter på bilden upp det sista av äpplet vi delade på. Han är en kul typ. När han såg att jag gick mot sängen med ett äpple hoppade han upp och väntade på att jag skulle lägga mig och börja äta det.
Förkylningen som invalidiserat mig fick jag som present av min syster när hon hälsade på, och de gula påslakanen man kan se på bilden fick jag också av henne. Påslakanen var den bättre presenten av de två.
Vår febertermometer har slut på batteri, så den improviserar fram en temperatur eftersom det är lättare. Så jag har någonstans omkring 37,2 och 39,4 grader i feber. Min sambo hävdar en miljon grader och har beordrat sängläge och vila. Så därför ligger jag här. Men Buster, ett par böcker och min dator någonstans också. Det är skittråkigt, men jag har inte direkt något val.
På tal om att inte ha något val, jag fick nobben på ett av de jobb jag sökt inför sommaren. Ett har inte hört av sig och ytterligare två intervjuer väntar. Gud, det är jättehemskt det här. Att få gå på intervju, men sedan inte veta vad som händer. Jag har aldrig befunnit mig i den här situationen förut, och det är inget jag uppskattar heller.
Nej, jag ska vila, läsa bok och tillfriskna så jag kan gå på min nästa intervju på fredag. Förhoppningsvis går det bättre med det jobbet eftersom jag har massor av tidigare erfarenhet på det området. Eller åtminstone på ett liknande område.
Mina grannar har förresten festat i två dygn nu, så huset har varit underbart tyst sedan i morse. Men alkoholpåverkan har varit på den nivån att grannarna försökte låsa upp vår dörr när de kom hem inatt. Min sambo hade inte hunnit lägga sig än, så han satt och lyssnade på dem när nyckeln inte passade och irritationen steg. För min del passerade allt obemärkt. Jag sov som en baby redan vid halv tolv igår. Och då hade jag varit uppe länge, tyckte jag.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Blä, usch, fy!

2011-04-28T21:51:00.002+02:00

Det är en vecka sedan jag senast skrev. Inte med flit, för jag har börjat på flera inlägg och sedan bara inte orkat skriva klart dem utan gett upp halvvägs igenom.

Min syster och hennes sambo hälsade på över påsk. En smärtfri helg, rent metaforiskt. Hela kroppen värkte så jag knappt kunde stå, men det var kul att ha min syster här. Vi spelade fotboll en dag och låg sedan fyra personer och en hund på en liten filt och bara njööööt av solen. Dryga 20 grader och klarblå himmel, det var oslagbart. Men jag brände mig såklart. En lätt rodnad på alla de utsatta kroppsdelar som jag inte insåg behövde solkräm efter en lång vinter utan sol. Samma historia upprepades idag när jag spenderade ca 45 minuter med mina klasskompisar på en gräsmatta på campus. Jag brände mig på benen genom hålen i strumpbyxorna. Det är skicklighet på hög nivå.

Igår klippte jag min hund och min karl, så nu är de superkorthåriga båda två. Buster är helt plötsligt pigg och glad och studsar oavbrutet. Han hoppar upp i soffan och ner på golvet igen. Han går i trappor, både upp och ner. Tidigare har han vägrat gå i närheten av dem ens. Men det är klart, ser man var man sätter fötterna är det säkert roligare att gå i trappor.

Just nu sitter jag och letar musik på Spotify. Vad som helst utom det jag brukar lyssna på, typ. Så jag fick ett sug efter syntpop, började på Depeche Mode och har hamnat på Ultravox nu, via Pet Shop Boys, Erasure och Duran Duran. Det är skönt med lite ombyte. Jag blir ganska insnöad annars. Bara samma band hela, hela tiden. Samma låtar på repeat tills jag sjunger dem i sömnen.

Nej, om jag skulle ta och städa min garderob bara för att slippa plugga ikväll. Min sambo har försökt övertala mig att plugga så vi ska ha tid att umgås imorgon, men jag känner verkligen noll motivation. Inte för att jag inte vill umgås med honom, utan för att det är skithemskt att behöva plugga. Men jag ska göra det. Imorgon.

Nu ska jag och Buster städa min garderob. Han ligger på sängen och sover på en hög med kläder jag kan ha slängt där för att min garderob inte gick att stänga.

Man lär så länge man lever.

2011-04-21T23:53:00.001+02:00

Jag har kommit till nya insikter om mig själv idag. Inget särskilt smickrande, men ack så nödvändigt om jag ska leva resten av mitt liv med mig själv. Vilket jag kommer bli tvungen att göra om jag inte utvecklar en alternativ personlighet.
Imorgon kommer min syster och hennes sambo hit och ska hälsa på över påsk. Jag längtar efter min syster mest, men hennes sambo gör inte ont att umgås med heller.
Det ska bli kul att få ett avbrott från all skit med skolan, för på senare tid har det varit lite för mycket. Större delen av klassen överväger att hoppa av eftersom det är för mycket stress och press för att vara en a-kurs. Jag trodde inte att det var möjligt, men jag längtar tillbaka till svenska c. Det var så mycket klarare då. Tydligare och öppnare med vad som skulle göras och vad som krävdes. Retoriken känns mer som något nytt och snabbt påkommet. Hafsiga lösningar och lärare som inte kan förklara sina val, trots ämnet för undervisningen.
Nej, nu ska jag sova så jag orkar hämta min älskade syster på flyget imorgon. Det ska bli underbart skönt att se henne, och att få rå om henne i ett par dagar. Även om jag måste plugga samtidigt. Pojkarna kan få gå ut och roa sig med en fotboll eller något. Då får vi någon timmes lugn och ro.

Published with Blogger-droid v1.6.7

Dags ände.

2011-04-20T00:27:00.001+02:00

Jag är trött. Och efter allt iskaffe jag fick i mig idag så är det nog det närmaste jag kommit ett mirakel. Min första arbets intervju avlöpte smärtfritt, även om jag var tvungen att hålla andan för att stolen jag satt på inte skulle gå i bitar.
Det känns som att det gick bra, men jag fick inte veta något direkt utan får vänta snällt till nästa vecka. Eftersom jag har saker att göra in absurdum så ska det nog gå tänka på annat, men lite nervös är jag ändå. Det är ju mitt drömjobb till viss del. Jag vill ha det mer än allt annat.
Debatten gick också bra, även om för-sidan körde med fula knep för att få oss ur balans. Det gick inte, och jag tycker det känns som att min sida tog hem segern och att nollning därför borde avskaffas. Hela den diskussionen orkar jag inte gå in på nu, utan det får vänta till en dag med idetorka. (Och eftersom min telefon inte kan skriva accenter så ser 'idetorka' ut som att björnmamman städat idet och torkat golven. Kul association, och precis så trött är jag.)
Enda baksidan med dagen var mina nya skor. De kändes relativt bra när jag gick runt i dem hemma, men när jag kom till skolan började de glappa, fast de var lite för små innan. Så jag bytte till barfota, och tre sekunder senare hade jag skavsår. Det blev värre och värre, så mina hälar ser ut som att någon/något tuggat på dem.
Men, jag har botemedlet. Kådsalva och plåster. Kådsalva görs av tallkåda, och är en helt naturlig produkt som per automatik drar ut all skit som kan fastna i ett sår. Sand, skräp, stickor som inte går att rubba - allt ploppar ut med lite kådsalva. Ett annat mirakelmedel jag har hemma är Samarin. Ännu ett naturläkemedel som lugnar stressiga magar och halssbränna.
Dessa två brukar vara mina standardkommentar när någon klagar över inre eller yttre smärta. Det stående skämtet hos oss har visst blivit "Om man blandar Samarin och kådsalva kan man nog bota till och med cancer!". Inga kliniska texter har genomförts, så inga resultat kan garanteras eftersom allt fortfarande baseras på teori.
Nej, nu måste jag sova. Min inre klocka verkar synka med den verkliga världen utanför lägenheten för första gånger på många år. Det är skönt.
Nu är det dags att sova.
Natti!

Published with Blogger-droid v1.6.7

Jobbintervju och debatt. Förväxlas ej!

2011-04-19T09:38:00.002+02:00

Jag har jobbintervju idag. Mitt livs första. Jag är 23 år gammal och fullständigt oerfaren.

Så känns det, men så är ju inte fallet. Jag har jobbat förr, men alltid kunnat lite på nespotism eller kontakter. Nu är jag ensam med mina kvalifikationer och min strålande personlighet. (Gud, så falskt det klingar.)

Innan jobbintervjun ska jag delta i en förberedd debattövning. Nollning ska förbjudas på mitt universitet! är tesen jag driver. Jag ska föreställa en lektor som deltar i nej-till-nollnings-sidan, tillsammans med en polis, en psykolog och en student. På motståndarsidan har vi ingen aning om vem som sitter, men det jag vet är att jag har en timme på mig att gå från debatten till min jobbintervju, alltså ingen tid att cykla hem, fräscha upp mig och byta kläder. I praktiken måste jag alltså gå på intervjun i de kläder jag har på mig på debatten - torr lektor som oroar sig för sina studenter.

Jag funderar starkt på att ta med mig kläder och byta på toaletten, för det är inte riktigt den typen av jobbintervju att jag behöver ha på mig skjorta och pennkjol, eller ens borde ha på mig. Företaget är ganska relaxed, jobbar med naturliga och veganvänliga produkter och ett starkt miljöengagemang. Så typ sandaler, en kjol som är vardaglig med inte för slapp och en t-shirt.

Det här är skitjobbigt. Nu är jag nervös, men om två timmar kommer lugnet lägga sig och jag kommer att bli omöjlig att stressa upp. Fokuserad och målorienterad. Publiken ska övertygas. Intervjupersonen ska övertygas.

Men innan det måste jag ha duschat, ätit frukost och fått på mig någon form av kläder, för de jag har på mig nu kommer inte funka på någon av dagens uppgifter. Skitiga leggings eftersom Buster hoppade upp i mitt knä direkt när vi kom in från promenaden, och en t-shirtklänning som är så skön att man inte vill ha något annat någonsin igen, men den är batikmönstrad och känns lite för hippie för att vara riktigt min stil.

Jag börjar med frukost. Mackorna jag rostade för en timme sedan borde vara kalla och fina nu.

Sommarkänsla och att bli grundlurad.

2011-04-17T15:47:00.004+02:00

Idag har jag skitmycket att göra. Skiiiiitmycket. Tusen saker som ska läsas, skrivas och skickas in, och allt jag kan tänka på är att gå ut i solen och sitta där helt apatisk och bara njuta. Det är 18 grader i skuggan denna dag den 17e april. "Temperaturerna ligger över eller mycket över de normala för årstiden" upprepar de maniskt på väderrapporterna, och jag dör om jag måste sitta inomhus en minut till.

Jag vill gå ut och plantera om mina blommor, sätta frön i krukor så jag kan ha färska kryddor som växer på min fönsterbräda. Eller gå ut på promenad med hunden och bara smälta det sista eländet som finns kvar inom mig efter vintern. Sätta sig på en solig bänk och kanske äta glass och skita i att det finns en annan värld utanför min soliga lilla bubbla.

Men nej, jag har två restuppgifter och en massa förberedelser att göra inför imorgon. Deadlines och redovisningar i vansinne, och jag orkar inte ens öppna böckerna eftersom det känns som sommar när man går utanför dörren. Därför har jag bara läst en sommarkurs i mitt liv, och då pluggade jag precis allt två dagar innan tentan. Det var min första kurs på universitetet någonsin, och jag började läsa den innan jag ens gått ut gymnasiet. För att visa mig på styva linan och smaka på universitetslivet innan jag skulle börja på riktigt.

Herregud så ambitiös jag måste verka om man ser på mitt liv från utsidan. Men så är inte fallet. Jag försöker hålla skenet uppe, men i nio fall av tio går det åt skogen. Fast det är väl tanken som räknas, eller hur var det?

Nej, jag ska börja plugga inför morgondagen. Restuppgifterna spar jag till en annan dag. Typ onsdag, då har jag inget planerat vad jag vet. Fast då blir det säkert något strul med något och så blir jag tvungen att göra det hela onsdagen. Men då får det bli så! Jag hinner inte mer än så idag.

På fredag kommer förresten min syster och hennes sambo hit. Det är första gången de hälsar på sedan förra året (alltså ett helt år sedan), så det ska bli kul. Jag hoppas att mer av krokusarna, tussilagon, tulpanerna och sipporna hunnit slå ut till dess så att hon inser att hon bor i fel ände av landet. Eller hur, syster? ;)

Om jag pluggar duktigt nu så ska vi gå och hyra Harry Potter-filmen som kom ut för ett tag sedan. Egentligen hatar jag Harry Potter, men jag har ju sett de andra, så jag måste se den här också. Det är precis av samma anledning jag läste alla böckerna. Men jag känner mig lite lurad eftersom det är precis det här som filmmakarna tänkte sig när de gjorde filmerna. Alla vackra små pengar som folk skulle lägga ut på alla deras filmer eftersom de första blev så extremt hajpade. Blä.

Nej, läsa kurslitteratur, fika något och så svära inombords över kapitalismens seger i den här striden. Det är vad jag ska göra härnäst.

Musik är livet - men vad betyder det?

2011-04-16T10:21:00.002+02:00

Jag har lite svårt för det här med vilken musik man kan gå ut med att man lyssnar på. För på senare tid har jag insett att mycket av den musik som jag lyssnar på och går och nynnar på hela dagarna faktiskt klassas som nationalistisk musik. Och det gör ont, för jag är inte ens i närheten av att vara nationalist. Raka motsatsen, jag har svurit över hur dåligt Sverige är sedan någon gång i högstadiet eller gymnasiet.

Så vad gör man då? Skiter i att svara om någon frågar vad man lyssnar på för musik? Eller säger att man lyssnar på radikalnationalistiska band, men att det bara är för att musiken är bra? För texterna är galet underbara och samtidigt sådär så man tänker efter och undrar vad i hela världen de menar med det de sjunger. Och vad menar jag med det? Jag sjunger det ju också.

Förra terminen eller om det var för ett år sedan hamnade jag i den här diskussionen med mina kursare på svenskan. Jag lyssnar en del på Nordman, inte jättemycket, men jag blir glad av associationerna jag gör med musiken (Vandraren + pojken jag var dödskär i hela låg- och mellanstadiet = magic times). Men tydligen är Nordman ett "symptom" på de starka nationalistiska strömningar som finns i Sverige. Jag satt bara och gapade och vågade inte säga att jag har en Nordmanskiva i bilen som är höjdpunkten på långa resor (allsång - yes, vackert - nja).

Musik är personligt men samtidigt väldigt öppet. För att man lyssnar på dansband eller dödsmetall säger ju en del om vilken person man är. Jag lyssnar mycket hellre på dödsmetall än dansband, men Eloise är undantaget som bekräftar regeln. Gud vad den låten är bra! Och jag var såklart tvungen att köa den på Spotify eftersom jag kom att tänka på den.

Jag vet inte om jag skulle skriva på mitt cv att jag lyssnar på dödsmetall och tycker att dansband är värre än döden, likaså Melodifestivalen. Den har jag bojkottat i ganska många år vid det här laget. Sveriges bidrag till Eurovision är för mig helt okänt, och kommer fortsätta vara det till dess att de spelar den på Bandit Rock eller att någon lägger in den på min Spotify. Och det kommer ju hända, eller hur?

Arvingarna - Eloise

Jojje Wadenius - Mitt lilla barn

Raubtier - Dobermann

De tre länkarna här ovanför går till de tre låtar jag lyssnar mest på idag. De sammanfattar nog på något sjukt sätt min musiksmak, för i mångt och mycket så går den nog mest ut på känslan som finns i kroppen när man hör texten. Den första, Eloise, är ju såklart Eloise, ingen övrig presentation behövs. Det är dansband, men undantaget som gör att genren får överleva. Mitt lilla barn är en barnvisa som är skriven av Barbro Lindgren som skriver barnböcker. Den är helt underbar och supersöt, och jag vill ha en egen bebis när jag hör den. Men det får vänta, min håriga bebis kräver ganska mycket uppmärksamhet just nu. Dessutom vore det kanske bra att ha jobb. Den tredje, Dobermann, är en av de låtar som jag inte vet om det är okej att säga att man lyssnar på. Bandet sjunger ganska mycket om Tyskland, och jag uppfattar det som att det handlar om andra världskriget och nazisterna en del. Inte helt okej, och inget jag håller med om, men jag älskar låten. Bästa kärlekssången någonsin, kanske.

Maskinen - Kärlek vid sista ögonkastet

Det här är förresten en underbar kärlekssång också, fast kanske lite deprimerande när man tänker på det. Jag skiter i att tänka och älskar den bara, så det så! Likaså med de låtar jag länkade till ovanför.

På tal om jobb, förresten, klockan åtta igår kväll (fredagkväll) så ringde min telefon och jag erbjöds en arbetsintervju i en butik som jag kunde ha mördat för att få jobba i. Jag hoppas att de inte hittar min blogg och ser det här, men i bästa fall så tycker de att jag passar och så vips, har jag ett extrajobb, sommarjobb och jobb över jul. Jag har jublat inombords sedan igår, men vågar inte hoppas på något eftersom det är en intervju, inte en träffas-och-skriva-under-anställningspapper-träff.

Håll tummarna för mig på tisdag!

Förresten, om du hemskt gärna vill lyssna på låtarna men inte har Spotify, skriv ett meddelande så skickar jag en invite, jag har typ 25-30 invites på hög.

Saker man aldrig lär sig. Och så resten.

2011-04-14T22:50:00.001+02:00

Har ni tänkt på hur mycket information man egentligen får plats med i hjärnan? Namn på personer man träffat en gång för länge sedan, ansikten, filmer, böcker, matteformler, begrepp och termer som år efter år i skolan etsats in i hjärnbarken. Jag brukar tänka på det ibland och förundras. Och ibland tänker jag på sakerna jag aldrig lär mig, och så skäms jag.
Jag är ett extremt kontrollfreak. Fast jag har inte alltid varit det, i alla fall inte som jag kan minnas. Fast de senaste åren, på grund av händelser som rimligtvis utlöser sådana reaktioner, så har jag blivit omöjlig att ha att göra med. Jag kan inte åka bil med andra utan att bli passagerarförare, jag måste diska, laga mat och städa själv, för annars känns det som att jag måste göra om det för att bli säker på att det är ordentligt gjort. Vissa av de här sakerna försöker jag jobba mig av med. Släppa lite på kontrollen och låta någon annan göra saker utan att jag får panik. Men det är svårt vissa stunder.
Andra saker jag aldrig lär mig är att planera lagom mycket i förväg. Det blir alltid någon form av överstrukturerad diktatorplanering, eller ingen alls och så går allt åt skogen. Oavsett vad så går det åt skogen eftersom jag inte vet hur jag ska planera eller vad jag ska fokusera på. Som att jag brukar försöka möblera om. Lägenheten jag bor i med min karl och Buster är liten. Väldigt liten. Det finns inte så mycket utrymme till fri möblering och ändringar, utan det bara är som det är. Men, trots det bestämde jag mig för att vi skulle köpa en sängram. Lite för att tapeterna förstörs på nolltid om man sover med huvudet rakt mot väggen, och lite för att det ser så jäkla snyggt ut. Så jag hittade en på Blocket igår, och ikväll, fem timmar senare än vad jag trott, så dök killen vi skulle köpa den av upp och vi fick in den i lägenheten. Först så långt in i planeringen kunde jag börja mäta och tänka rent konkret hur i hela världen vi ska lyckas med att få in en hel sängram i vårt pyttelilla sovrum. Det finns en möblering att välja på, men då måste antingen byrån med kläder i, eller mitt skrivbord, ut ur sovrummet. Och det går inte, för de får inte plats i vardagsrummet/matsalen/kontoret/Busters lekrum.
Så nu sitter jag här, på golvet i sovrummet med ett måttband i vardera hand, Buster sovande på ryamattan bredvid mig och värk i rumpan eftersom golvet är kallt och hårt. Och jag undrar lite för mig själv var i planeringen den gick fel. Hade jag någon plan innan jag började? Och vad var den egentligen?
Just nu överväger jag att dricka lite te och sedan lägga mig för att sova. Lämna problemen till en äldre och klokare version av mig. Fast på en natt blir man nog inte så mycket klokare.
Och om jag på något vis lyckas få ordning på min lägenhet kan jag ta lite bilder. Mest troligt med en fluffig, suddig blobb på alla, men det beror på att Buster drivs på solenergi och solen äntligen börjat lysa som den ska på oss. När jag kom hem vid fyra idag hade vi tretton grader i skuggan, så jag har skuttat runt i minishorts idag. Inte mitt sexigaste klädval, men ack så bekvämt i värmen!

Published with Blogger-droid v1.6.7